På sistone har utrikesminister Margot Wallströms uttalanden om Israel och Mellanösternkonflikten blivit granskade under lupp. Hennes uttalanden retar upp det israeliska utrikesministeriet och leder till upprörda fördömanden. Den svenska reaktionen är att Wallström blivit missförstådd och inte alls menat vad israelerna lagt in i hennes ord.
Själv har jag oftast reagerat både på Wallströms oklara uttalanden eller felsägningar och på den israeliska överreaktionen.
I samband med terrordåden i Paris den 13 november blev hon tillfrågad i en tv-intervju om hon var orolig för att ungdomar i Sverige också kunde bli radikaliserade och slåss för den Islamiska Staten (IS).
Frågan var berättigad med tanke på att 300 personer från Sverige uppskattas ha anslutit sig till IS. Hon svarade med rätta att det finns anledning för oro i både Sverige och resten av världen. Men hon utvecklade inte resonemanget utan gick direkt in på den israelisk-palestinska konflikten som ett exempel på en situation där hopplöshet och förtvivlan leder till våld.
Den israeliska regeringen tolkade genast uttalandet som om Wallström menat att terrordådet i Paris orsakats av ockupationen av palestinska områden.
Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet att hon kan ha menat det. Som den franske presidenten uttryckte det: ”Dådet hade planerats i Syrien, organiserats i Belgien och utförts i vårt land med fransk medverkan.”
Den israeliska regeringen var dock snar till att dra likhetstecken mellan terrordådet i Paris och terrorn i det egna landet. Enligt den israeliska regeringen är det frågan om samma extrema islamiska ideologi som ligger bakom. Det är en våldsam överdrift. Det enda gemensamma som terrordåden har, oavsett var de inträffar, är att offren är oskyldiga civila.
Frustation och hopplöshet leder till våld. Det krävs att fredsprocessen kommer i gång igen så att israeler och palestinier kan återfå tron på ett fredsperspektiv i framtiden. Men den nuvarande israeliska regeringen står handfallen inför den terrorvåg som pågått sedan oktober och vägrar att vidta några positiva åtgärder som skulle kunna lugna ner situationen. Våldsspiralen fortsätter.
Den senaste dispyten mellan de svenska och israeliska utrikesdepartementen gällde Wallströms svar i riksdagens interpellationsdebatt den 4 december. Debatten gällde om Sverige tagit avstånd från den palestinska myndighetens uppvigling till våld och om Wallström var medveten om att ekonomiskt bistånd användes till löneutbetalningar till fängslade terrorister och deras familjer.
Wallström svarade att Sverige som vän till både Israel och Palestina tar avstånd från alla terrorhandlingar, att den palestinske presidenten Mahmud Abbas slagit in på diplomatins väg för att lösa konflikten, att den nuvarande situationen med fortsatt utbyggnad av bosättningarna är ohållbar och att en förhandlad tvåstatslösning är den enda möjliga lösningen.
Wallström är kritisk mot den israeliska regeringens politik, men hennes kritik bottnar i en uppriktig oro, som delas av många israeler, över framtiden om inte konflikten löses. Om möjligt kunde man önska att den svenska regeringen skulle vara lika tydlig i kritiken mot den palestinska sidan.
Även om den palestinska myndigheten inte ligger bakom terrordåden, som utförs av oorganiserade personer, har myndigheten gett sitt tysta medgivande till terrorn genom att lovorda förövarna och anklaga Israel för att vilja ändra status-quo på Tempelberget.
Interpellationsdebatten tog dock en olycklig vändning i slutet. Hårt pressad av Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna, svarade Wallström att Israel har rätt att försvara sig men att svaret på terrorn måste vara proportionerligt och inte urarta till utomrättsliga avrättningar av förövarna. Inget anmärkningsvärt i det uttalandet.
Ingen får ta lagen i egna händer i en rättsstat. En terrorist eller brottsling som avväpnats och inte längre utgör något hot skall fängslas och ställas inför rätta. Det är också något som regering och ansvariga myndigheter i Israel hela tiden understrukit sedan terrorvågen började.
Tyvärr finns det politiker i Israel som sagt motsatsen och anser att knivhuggare skall neutraliseras = skjutas ihjäl. Faktum är att det skett upprörande övergrepp där sårade eller avväpnade förövare skjutits ihjäl.
I ett fall misstogs en oskyldig eritreansk flykting för terrorist och misshandlades till döds av flera personer. I ett annat fall sköts en oskyldig person till döds av soldater på en buss. Det är brott begångna av skjutglada och rädda poliser eller rasistiska civila. Det återstår att se påföljderna i domstol.
Statsminister Stefan Löfven hoppade i galen tunna och gjorde Wallström en björntjänst när han efteråt försökte förklara hennes uttalande. Först trodde han sig veta att det finns en internationell klassificering enligt vilken knivöverfall inte definieras som terrordåd. Strax därefter backade han och medgav att de visst är terrordåd även om förövarna inte tillhör någon terrororganisation.
När Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige, kritiserar Wallström i media för hennes uttalanden skjuter han långt över målet och underblåser den oberättigade kritiken mot henne från sitt eget politiserade utrikesdepartement.
Bachman påstod bland annat: ”Att fokusera på de åtgärder som offren för terrorn vidtar bidrar till att dra bort uppmärksamheten från terrordådens fasor.”
Det är att missförstå och vantolka hennes uttalande. Som ambassadör i Sverige sedan 2012 borde han vara mera lyhörd för kritiken mot Israel och driva dialogen på en mera diplomatisk nivå. En föregångare till honom, Zvi Mazel, gjorde bort sig när han vandaliserade en konstinstallation på Historiska Muséet i Stockholm och fortsätter än i dag att angripa Sverige i israeliska internet-media.
Man får hoppas att Bachman lyckas bättre och kan bidra till att förbättra de svensk-israeliska relationerna.
Mose Apelblat, frilansskribent och f d EU-tjänsteman