De senaste sextio åren har Zimbabwe uppmärksammats av helt fel anledningar. På 1980-talet var vi många som hoppades att slutet på det vita enväldets minoritetsstyre skulle innebära upplysning och frihet, men som sedan fick våra drömmar krossade när det blev tvärtom.
Under Robert Gabriel Mugabes 36 år vid makten har Zimbabwe upplevt folkmord, rutinmässiga människorättsförbrytelser och ekonomisk kollaps. Detta har medfört att miljoner zimbabwier har gått i ekonomisk eller politisk exil.
Trots att landet antagit en progressiv konstitution, som erkänner mediefrihet och rätten att poströsta, finns det fortfarande i dag inga oberoende medier, och inte heller tillåts de många utlandszimbabwierna rösta.
Nu riskerar läget att försämras ytterligare.
Den nu 96-åriga Mugabe är helt oförmögen att hålla ihop sitt parti, som faller itu i olika fraktioner. Samtidigt har han tappat kontrollen över polis, säkerhetstjänst och militär, vilket betyder att partiet står inför en våldsam implosion. Det innebär ett perfekt läge för oppositionen att agera.
Men det parti som tidigare utmanat regeringen, MDC, har nu delats i fyra olika fraktioner som behöver enas för att kunna vinna ett val. Dessutom finns det slitningar mellan olika potentiella oppositionsledare, som alla anser att de är bäst lämpade att själva utmana Mugabe om makten. Det innebär att denna unika möjlighet att utmana Mugabe kan gå om intet.
Samtidigt har ekonomin kollapsat. Arbetslösheten ligger på chocknivåer. Regeringen är oförmögen att hantera statsskulden. Torka och missväxt, tillsammans med regeringspartiets våldsamma och kaotiska landreform, som i princip förstört det kommersiella jordbruket, har orsakat en enorm matbrist för tusentals zimbabwier. Särskilt hårt drabbade är de fattiga och arbetslösa. Sammantaget spär detta på spänningarna ytterligare.
Dessvärre är det internationella samfundet, inklusive Zimbabwes närmaste grannar, upptagna med sina egna problem. Många är helt ovetande om den framväxande krisen i landet. Av de fyra grannländerna är det bara Botswana som uttryckt oro över situationen, men utan övrigas stöd kan man inte påverka Zimbabwe i rätt riktning.
Både EU och USA är distraherade av Daesh, kriget i Syrien och terrorismen i Europa – förutom de inrikespolitiska problemen med nationalistiska och populistiska rörelser. USA och Storbritannien, som traditionellt sett noga bevakat Zimbabwe, har haft fullt upp med presidentval och Brexit. Deras och Sveriges diplomati behövs i detta spända läge.
Det går fortfarande att göra skillnad. Utrikesminister Margot Wallström måste driva på Zimbabwes grannländer att lugna den spända situationen i landet. Det är av högsta vikt att EU prioriterar frågan i sin utrikespolitik, och sätter diplomatisk press på Zimbabwe att respektera de mänskliga rättigheterna.
Det är helt uppenbart för oss båda att Zimbabwe har enorm potential. Landet har alla möjligheter att blomstra: här finns frihetslängtande och hårt arbetande människor, stora naturresurser, ett perfekt klimat och en strategisk position i mitten av södra Afrika. Det som saknas är demokrati. Vi är övertygade om att vi får se en zimbabwisk boom när denna så viktiga ingrediens introduceras. Men för att det ska ske behöver Sverige och resten av Zimbabwes vänner öppna ögonen, vända blicken mot södra Afrika, och agera nu.
David Coltart
Senator och före detta utbildningsminister Zimbabwe (MDC)
Birgitta Ohlsson
Utrikespolitisk talesperson och riksdagsledamot (L)