Med förvåning tog vi del av UNT:s nyhetsrapportering om att två Uppsalaforskare, liksom två forskare vid Stockholms universitet, anmäldes för forskningsfusk. Det rörde sig alltså om just en anmälan, och precis som i brottmål innebär en anmälan inte en fällande dom.
Saken ska prövas, i detta fall av Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp för oredlighet i forskning, och på grundval av expertgruppens yttrande fattar berört lärosäte beslut i frågan.
Det vi vill inskärpa här är att fram till dess att motsatsen är bevisad är de anklagade oskyldiga. UNT gick emellertid direkt ut med namnen på de fuskanklagade nationalekonomerna (UNT 12/5), vilket står i strid med pressetiska överväganden om att vara försiktig med att publicera namn.
Att som forskare bli anklagad för fusk – i detta fall plagiering, utelämnande av motsägande resultat och felaktig datalagring – undergräver en forskares viktigaste kapital, nämligen anspråken på trovärdighet och saklighet.
En anmälan om forskningsfusk riktar sig därmed mot själva kärnan i den vetenskapliga professionen, varför det naturligtvis är av yttersta vikt att ingen döms i förtid – och det ställer således höga krav på nyhetsrapporteringen.
Men inte nog med att UNT omedelbart gick ut med namnen på de som anklagades för fusk. Några dagar senare kunde man ta del av en mycket spekulativ text av Åke Spross som gick ut på att det, enligt hans bedömning, rör sig om en konstig redovisning av data av de anklagade forskarna.
Han ger alltså anmälaren rätt i denna del. Texten avslutas med: "Jag törs inte satsa pengar på vilken [Centrala etikprövningsnämndens expertgrupps] slutsats blir, men har svårt att tro att forskarna helt kan undgå kritik för selektiv redovisning av data" (UNT 14/5).
En anmärkningsvärd text – med flera sakfel – som knappast lever upp till objektivitetskravet, eftersom Spross i denna del enbart gick på anmälarens ord.
Samma ensidighet i rapporteringen avspeglades i den artikel som publicerades dagen efter den första publiceringen. Den anmälande professorn får åter komma till tals utan att de fuskanklagade forskarna får kommentera dennes anklagelser, vilket hade varit rimligt för att balansera nyhetsbevakningen. Artikeln är helt och hållet skriven utifrån anmälarens perspektiv (UNT 13/5).
UNT:s övertramp i dessa delar är obestridliga, särskilt i ljuset av vad som sedan blev resultatet av prövningen av denna anmälan. Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp tillbakavisar samtliga anklagelsepunkter om forskningsfusk (yttrande 27/9).
Om detta rapporterar Åke Spross och UNT den 29 september ("Nationalekonomer frias från fuskmisstankar"), och denna gång utan att namnge de anklagade.
I denna artikel ges förvånande nog anmälaren utrymme att uttrycka sitt missnöje över expertgruppens slutsatser, men inte heller denna gång lämnas de felaktigt anklagade nationalekonomerna något utrymme att kommentera expertgruppens yttrande eller anmälarens fortsatta missnöje.
Det generösa utrymme som anmälaren ges i den artikel som faktiskt handlar om att han inte fått rätt, det vill säga att en särskild instans för prövning av oredlighet i forskning har avvisat anklagelserna på alla punkter, ter sig märklig.
I synnerhet som expertgruppen i sitt yttrande faktiskt kritiserar anmälaren med följande formulering: "Det noteras därvid, i de efterforskningar som Expertgruppen har gjort, att [anmälaren] vid ett flertal tillfållen har återanvänt samma text i olika dokument utan att ange ursprungsdokumentet." Kritiska frågor till anmälaren lyser genomgående med sin frånvaro.
Med stöd av expertgruppens granskning avvisade Uppsala universitet anklagelserna mot de två nationalekonomerna som är verksamma vid vår fakultet (Uppsala universitet beslut 17/10, diarienummer UFV 2016/497).
Utifrån de fuskanklagade forskarnas perspektiv skulle denna historia därmed kunna vara just historia. Men genom UNT:s namnpublicering och ensidiga rapportering menar vi att skada har tillförts de berörda, och att de förtjänar en ursäkt.
Vi vill med detta inlägg även tydliggöra hur viktigt det är att en, som vi uppfattar, annars seriös tidning som UNT tillämpar de pressetiska reglerna i fall som dessa. Anklagelser om forskningsfusk är lätta att leverera, men det är sannerligen en öppen fråga om en anmälare har rätt i sina anklagelser.
Lars Magnusson
Professor i ekonomisk historia,
dekanus för Samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet
Shirin Ahlbäck Öberg
Universitetslektor i statskunskap,
prodekanus för Samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet
UNT svarar: Shirin Ahlbäck Öberg och Lars Magnusson kritiserar UNT:s publiceringar kring en anmälan om forskningsfusk. Av deras text kan läsaren få intrycket att UNT drivit en agenda mot de anmälda, till förmån för anmälaren. Så är det inte.
De kritiserar bland annat en text av UNT:s vetenskapsreporter Åke Spross. Den ifrågasatta texten är en krönika som kommenterar nyheten om att fyra forskare, varav två professorer vid Uppsala universitet, anmälts för forskningsfusk.
I texten har reportern gjort sin egen bedömning av vad som sägs i en av uppsatserna som togs upp i anmälan, utifrån sin erfarenhet av och sitt väl dokumenterade kunnande om vetenskap.
Shirin Ahlbäck Öberg och Lars Magnusson kritiserar även UNT för att ha intervjuat anmälaren och skriver att de kritiska frågorna till honom genomgående lyser med sin frånvaro. Här är det viktigt att påpeka att det är de anmälda som granskas, inte anmälaren.
De anmälda professorerna kommenterade anmälan i UNT:s första artikel, där även deras yttrande över anmälan refererades. Det kan också noteras att forskarna själva avböjde att yttra sig över den sakkunniges granskning av fallet. Av det skälet sökte inte UNT deras kommentarer i artikeln vid friandet.
I det här fallet handlade anmälan inte bara om professorer vid Uppsala universitet, utan också om en anmälan mot en professor som sitter i Nobelkommittén – en kommitté av yttersta vikt för Sveriges renommé i forskarvärlden.
Med andra ord fanns ett stort allmänintresse kring frågan, vilket motiverar namnpubliceringen. Emellertid borde vi ha varit konsekventa och skrivit ut forskarnas namn även i artikeln om friandet. Detta har nu justerats i nätupplagan.
Charlotta Friborg
Chefredaktör och ansvarig utgivare