Sverige har på två år fått två nya prinsessor. Den massmediala världen bevakar och rapporterar. Tillökningen i den bernadottska familjen blir en allmän angelägenhet och språket klingar av särskild vänlighet och glädje, då nya medborgare av denna familj ser dagens ljus.
Inte många knyst om ett bisarrt system, som står i bjärt kontrast till demokratisk anständighet. Prinsessorna är framfödda i en speciell familj som har ensamrätt till statens högsta ämbete.
En sådan ordning kan inte rymmas i en modern demokrati. Att monarkin ändå kan leva kvar som konstitutionell plym är ovärdigt vår styrelseform.
Statschefsmonopolet lever kvar som rester av tankar om kungamakten som symbol för vårt land, dess historia och kultur. Svårt att tänka sig att monarkin är en symbol för demokratin.
Dessa grumliga monarkitankar har olyckligtvis dröjt kvar, och det politiska modet att förändra vårt statsskick i demokratisk riktning lyser med sin frånvaro. Den officiella hållningen präglas av undfallenhet och taktiska överväganden.
Sveket från många liberaler och socialdemokrater skorrar illa mot idéer om fortsatt fördjupning av vår demokrati. Om Sverige i dag skulle blivit en självständig nation, är det svårt att tänka sig införandet av monarki. Finland och Island som självständiga nationer valde republiken som styrelseform.
Systemet med ärftligt statschefsämbete innehåller i Sverige inskränkningar i familjen Bernadottes frihet. Den som vill bestiga tronen måste enligt successionsordningen (§4) av år 1810 vara av ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”
Arma prinsessor. Religionstillhörigheten är avgjord från första början och krav på boende i Sverige gäller.
Till detta kommer en miljö som ofta präglas av tankar om familjens upphöjdhet och särskilda kallelse. Fjäsk och inställsamhet från omgivningen följer gärna med. Den kolorerade veckopressen trycker på, ofta av hjärtans lust. En märklig institution lever kvar som rester från en svunnen tid, då vårt land styrdes av kungar och adel, så fjärran från demokratisk anständighet som tänkas kan.
Det går att förändra. En likaledes traditionell institution som avskaffats är statskyrkan. Religionen är en privatsak. Staten ska vara sekulär. Även statsschefen ska själv få välja eventuell trosuppfattning.
Sveriges Riksdag beslutade 1974 om en ny regeringsform. Det är 40 år sedan. Den gamla författningen av år 1809 upphävdes och kungens inflytande begränsades betydligt. Ett stort steg togs mot fördjupad demokrati, men man tog inte steget fullt ut. Kungen reduceras till en upphöjd symbol som inte kan åtalas för sina gärningar.
Diskussionen om vår författning ska naturligtvis vara ständig och levande. De politiska spelreglerna är av avgörande betydelse för vår demokrati och hur vi kan utveckla våra rättigheter och skyldigheter.
Det är sorgesamt att se att frågan om statsskicket inte behandlas djupare och i den grundlagsöversyn som gjordes 2008 saknas diskussionen om vårt statsskick.
Syftet med översynen var ju att förfina vår demokrati och belysa olika demokratiska frågor. Men frågan om ett förändrat statsskick i demokratisk ordning saknas! En medeltida kvarleva behålls. I denna rest föds dessa nya prinsessor upp.
Den nuvarande statschefen har suttit på sin tron i 40 år och vår Regeringsform har också 40 år på nacken. I portalparagrafen i Regeringsformen står att all offentlig makt utgår från folket. Då är det självklart att statens högsta ämbete också ska tillsättas av folket eller folkets representanter och att ämbetet ska vara öppet för alla.
Detta ämbete är ett demokratiskt förtroendeuppdrag. Ett sådant uppdrag ska granskas och också kunna leda till innehavarens avsättning.
Vi behöver en ny debatt om vårt statsskick och stödet för en orimlig historisk rest faller sakta men säkert. (Enligt SOM-institutet är nu 54 procent för monarki mot 68 procent för tio år sedan.)
Låt därför dessa nya medlemmar av familjen Bernadotte slippa monarkins tvångströja och få bli fria medborgare.
Anders Nordström, Republikanska föreningen i Uppsala