Nästa år fyller FN-stadgan 70 år. Och tro det eller ej, den är mer aktuell än någonsin.
Nästa år är det också 40 år sedan Helsingforsöverenskommelsen slöts som skulle tina upp relationerna mellan dåvarande Sovjetblocket och Västvärlden.
Helsingforsöverenskommelsen ter sig också märkligt aktuell i dessa dagar. Världsutvecklingen tycks ha ställt tillbaka världen på ruta ett eller kanske på ruta noll eller minus ett.
Det erövras territorier och skapas våldsamma kalifat på andra staters och människors bekostnad.
När första världskrigets utbrott uppmärksammades i augusti i år hänvisade Putin föraktfullt till de ryska kommunisterna som på sin tid fegade ur och lät Ryssland lämna kriget. Ryssland borde ha fortsatt att framgångsrikt kämpa. Putin tar vid där tsaren slutade.
IS i Syrien och Irak förkastar det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike, som lade fast gränserna i Mellanöstern efter första världskriget. Inte ens i Afrika efter avkoloniseringen ifrågasattes nationsgränserna, hur godtyckligt de än må ha ritats upp.
Oron blir inte mindre av att situationen i flera av de länder som upplevde en arabisk vår har gått över i inbördeskrig och ännu hårdare förtryck än tidigare. Stridsdammet har just lagt sig i Gaza och Västbanken erövras bit för bit. USA har bestämt sig för att gå in militärt och bekämpa IS, med Irans vilja i Irak, mot Irans och syriska regimens vilja i Syrien.
I vår del av världen, och nära Europa, tycks allt vara uppe på bordet. Grundläggande premisser för det internationella umgänget utmanas.
Alltså är FN-stadgan högst aktuell som, faktiskt mot bakgrund av först det första och därefter det andra världskriget, lade fast just de normer som hädanefter skulle gälla.
I syfte, jag citerar, ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden”.
Och i syfte att ”ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer”.
Det handlar inte om idealistiskt flum utan om realistiska förhållningsregler till förmån för fred och stabilitet, baserade på dyrköpta erfarenheter av motsatsen.
Att stater och andra aktörer respekterar de mest grundläggande internationella normerna framstår nu som viktigare än på länge.
Det handlar för det första om förbudet för stater att använda militärt våld som internationellt politiskt medel. Förbudet mot aggressionskrig brukar det också kallas, inklusive förbudet mot att erövra nytt territorium med våld.
Våldsförbudet lades fast i och med FN-stadgan och har som sådant varit allmänt accepterat sedan dess. Nu verkar denna den mest grundläggande av normer i den moderna folkrätten allvarligt ifrågasättas.
Mest flagrant av Ryssland i Ukraina, men inte heller USA:s militära ingripande mot IS, om än mer förståeligt än Rysslands annektering av Krim, har grundmurat stöd i folkrätten.
Brott mot våldsförbudet har skett tidigare och med ödesdigra konsekvenser. Till exempel av USA och Storbritannien i Irak 2003. I retrospektiv kanske fördelarna med att respektera grundläggande internationella normer framträder tydligare. Då hade nämligen USA med Storbritanniens hjälp inte intervenerat i Irak.
Det var rättsligt uppenbart redan då och kanske politiskt uppenbart nu att interventionen var fel.
Möjligen är det också uppenbart nu att det kan straffa sig i längden att – som hökarna 2003 – uttala sig förklenande om den trots allt hävdvunna internationella rättsordningen.
Det gynnar alla att det finns en internationell rättsordning. En rättsordning stabiliserar och utgör en motvikt mot den råa okontrollerade maktutövningen.
För det andra handlar det om att mänskliga rättigheter också ska respekteras enligt FN-stadgan, och alla de människorättskonventioner som slutits i FN-stadgans spår. Grundläggande mänskliga rättigheter ska respekteras både av stater och blodtörstiga gerillor, både inom det egna landet och i andra länder. Både i fred och i krig. Överallt och av alla hela tiden, helt enkelt.
Fred och humanitet är FN-stadgans huvudbudskap. Inför 70-årsfirandet håller detta arv på att hänsynslöst försnillas.
Vilket pris ska mänskligheten behöva betala innan respekten för våldsförbudet och grundläggande mänskliga rättigheter återigen blir ledande värden?
Inger Österdahl , professor i folkrätt