Vi vaknade den första dagen på det nya året till nyheten om att den religiösa förföljelse som spridit sig världen över nu även resulterat i ett attentat i Uppsala. Det handlar om en rasism som gått från teori till praktik. Det handlar om verbala attacker som bytts ut mot vandalism och molotovcocktails.
Det handlar om ett debattklimat som kulminerat i ett angrepp mot religionsfriheten och demokratin.
Att tala om religionsfrihet görs inte utifrån godtyckligt tyckande. Religionsfriheten handlar om våra grundläggande fri- och rättigheter. I vår grundlag kan vi läsa att “Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad […] religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.” I Lissabonfördraget kan vi vidare läsa att “Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar [...] frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.”
Det går inte att tala om nyårsnattens attentat som ett uppvaknande om att vi numer delar samma gator, besöker samma butiker och åker samma kollektivtrafik som individer som genomför dessa attacker. Uppvaknandet borde istället ligga i att vi sedan länge delat samma gator, besökt samma butiker och åkt samma kollektivtrafik utan att reflektera över det. Rasismen har alltid funnits där, nu har den bara breddat sig. Idén om våldsverkaren och rasisten som “den andra” måste revideras. Vi kan inte tala om rasism utifrån individer, vi har att göra med ett strukturellt problem.
Diskussioner på debattsidor, i fikarum och kring matbord har förskjutits till att handla om “vi” och “dem”. Människor ses då inte längre som just människor – istället grupperas individer och talas om som problem, som mindre värda och som direkta hot, endast utifrån föreställningar om etnicitet och religion. Det är inte en tillfällighet att kvinnor i hijab blir attackerade på grund av sin blotta uppsyn. Det är inte en tillfällighet att chansen att komma till en anställningsintervju är 50 procent högre om du heter Anders än om du heter Mohammed. Det är heller inte en tillfällighet att det är just moskéer som blir attackerade. Islamofobin och den strukturella rasismen är djupare rotad än vad det på ytan kan verka som.
Attacken mot moskén i Uppsala är inte en fristående och olycklig händelse. Attacken är inte “en ensam galnings” verk. Attacken är ett symptom på ett sjukt samhällsklimat.
När ideologier som bygger på intolerans och hat tar sig i uttryck i dessa handlingar, som förkastar samhällets grundläggande värderingar och med berått mod skadar människor av den enkla anledningen att de tillhör ett visst trossamfund, är det dags att vakna upp ur den mytomspunna föreställningen om ett öppet och sympatiskt Sverige. Jämlikhet och rättvisa är inte statiskt, det är något vi ständigt måste sträva efter och kämpa för.
Feministiskt initiativ Uppsala fördömer den händelse som skakade Uppsala under nyårsnatten.
Attentatet mot moskén är en direkt attack på den demokratiska grund som vårt samhälle vilar på. Ingen ska behöva utstå hot, våld eller förföljelse på grund av sin trosuppfattning. Vi vägrar låta rasismen och fascismen sätta agendan för det politiska samtalet. Vi vägrar låta den inkräkta på våra offentliga rum. Vi vägrar låta den göra intrång på våra liv och kroppar.
År 2015 måste bli året då vi tillsammans tar ställning för alla människors lika värde. Tillsammans för vi kampen vidare.
Mona Camara Sylvan, ordförande Feministiskt initiativ Uppsala
Daniela Duchens Harnisch, styrelseledamot Feministiskt initiativ Uppsala
Nicklas Bäcker, styrelseledamot Feministiskt initiativ Uppsala
Sadaf Nasiripour, styrelseledamot Feministiskt initiativ Uppsala
Hilda Dahlin, styrelseledamot Feministiskt initiativ Uppsala