I min debattartikel i UNT den 4/10 hävdar jag att delar av lantbruksforskningen inte objektivt ställer frågan hur vi bäst kan utveckla ett hållbart lantbruk. I stället ställs där frågan hur vi bäst kan utveckla ett lantbruk inom de ramar som bestämts av producentföreningen KRAV. I kombination med ett omfattande lobbyarbete av framträdande miljöorganisationer och politiskt motiverade så kallade forskningssatsningar har detta bidragit till en situation där ordet ”ekologiskt” och även produktmärket KRAV, i allmänhetens och många beslutsfattares medvetande blivit synonymt med ordet ”miljövänligt”.
I sin replik (12/10) skriver Maria Wivstad och Cecilia Sundberg att detta från min sida vittnar om ”okunskap och ovilja att sätta sig in i både innehåll och kvalitet” på eko-forskningen.
I det sammanhanget vill jag framhålla att jag inte har några som helst problem med att skriva under på eko-forskningens vision om ett socialt och miljömässigt hållbart lantbruk – möjligtvis med tillägget att lantbruket också ska vara produktivt. Min kritik är främst av vetenskapsteoretisk karaktär och inriktar sig inte mot enskilda forskares projekt.
Trots att vi delar en gemensam vision är lantbruksforskningen tudelad. En del av lantbruksforskningen följer en vetenskaplig upplysningstradition, som innebär att sökandet efter ny kunskap bäst sker fritt, utan begränsningar baserade på ideologiskt uppställda regler.
Men den del av lantbruksforskningen som Wivstad och Sundberg företräder begränsas av att antal ideologiskt motiverade grundprinciper för ekologisk produktion.
Eftersom samma regelverk även används av producentföreningen KRAV ("Wivstad, M, Forskningsagenda för ekologiskt lantbruk 2013") kommer alltså eko-forskningen att bli skräddarsydd för att gynna ett visst segment av producenter, nämligen den ekonomiska föreningen KRAV.
Finansieringen av den fria lantbruksforskningen, å andra sidan, följer samma principer som all annan god forskning och utmärks av konkurrensutsatta utlysningar och krav på vetenskaplig excellens. Ekoforskningen erhåller däremot öronmärkta forskningsmedel direkt från regeringen. Den forskning som bedrivs i enlighet med producentföreningen KRAV:s regelverk har därmed en egen gräddfil till forskningsmedel och en särställning i forskningssverige.
Det finns, som Wivstad och Sundberg påpekar, andra strategiska satsningar mot olika forskningsmål som riksdag och regeringen satt upp, men i inget av dessa fall är de metoder som forskarna har att tillgå förutbestämda av ett ideologiskt ramverk.
Betänk en situation där staten satsar forskningsmedel på avancerad cancerforskning, men bara beviljar medel till forskare som avstår från att använda sig av moderna molekylärbiologiska metoder. Det vore otänkbart! Men inom delar av dagens lantbruksforskning är det kutym.
Behovet av forskning inriktad mot ett ekologiskt lantbruk motiveras ofta av att det svarar mot en efterfrågan bland konsumenterna.
Man glömmer dock att denna efterfrågan är skapad genom en intensiv propaganda som får konsumenter att tro att eko-odlingen är mera miljövänlig. Eko-producenterna kapitaliserar alltså skickligt på människors vilja att göra miljövänliga val.
Frågan som vi i stället bör ställa oss är: Hur tar vi oss bäst an vetenskapliga frågeställningar inom jordbrukssektorn? Genom att följa dogmatiska regler eller genom att vara öppna för att använda bästa tillgängliga teknik? Som akademiska forskare bör vi vara varsamma med att bedriva forskning på ideologiska grunder; i förekommande fall har detta allt för ofta givit förskräckande resultat. Vi bör i stället stå upp för den upplysningstradition som bidragit till dagens moderna samhälle och vara öppna för att använda bästa möjliga teknik för att uppnå målet om ett lantbruk som både är produktivt och hållbart i ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hänseende.
Jens Sundström, docent i växtfysiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)