Sten Widmalm och Christer Karlsson har invändningar (UNT Debatt 3/12) mot mitt svar på Wilhelm Engströms artikel i UNT (30/11). Här måste för klarhets skull förtydligas att det inte var Wilhelm Engström som emotsatte sig mina åsikter utan tvärtom.
I första hand var det tonläget och Wilhelm Engströms nedlåtenhet mot dem som han kallade ”diversehandlare i administrativt bråte” och ”administrativa renegater” som fick mig att reagera.
På vilket sätt gynnar sådana uttryck en saklig dialog, om det var en sådan han eftersträvade?
Hans artikel är en bred och sällsynt tom och trist salva riktad mot en stor grupp engagerade universitetsanställda som gör allt för att forskning och undervisning ska fungera på bästa sätt.
I andra hand var mitt svar en reaktion mot den, som jag upplever, insiktslöshet han uppvisar mot ekonomins fundamentala betydelse för att bedriva universitetsverksamhet.
Vad gäller den ekonomiska frågan är den en så basal självklarhet att den inte behöver förklaras närmare i detta sammanhang. När det sen gäller administration i övrigt är jag övertygad om att de flesta akademiker och andra universitetsanställda vill ha lön varje månad, städade lokaler, datorer, med mera. Därutöver har vi som statligt universitet en stor mängd disparata lagstadgade myndighetsuppgifter att sköta vilket bör vara känt av Sten Widmalm och Christer Karlsson. Hanteringen ska vara av god och rättssäker standard. Därutöver finns förstås andra uppgifter som är mer fria att utforma efter tycke och smak såsom administrativt stöd till medelsansökningar och internationella kontakter, resor, bärbara telefoner, konferensverksamhet, professionell kommunikation, med mera.
Jag försökte också föra fram att min bild, till skillnad från Wilhelm Engströms, är att nästa all utveckling inom universitetsområdet sen 1990-talets början har varit mycket positiv, menande både akademiska framsteg och administrativ utveckling och tog ytterligare ett exempel med positiv utveckling, utanför det ekonomiska området.
Sten Widmalm och Christer Karlsson uppfattar det exemplet som att jag har gått till angrepp mot en hel profession.
Det är inte en särskilt stringent slutsats mot bakgrund av att jag sa ”att det absoluta flertalet professorer inte har haft minsta problem” med att ”inse att de har samma skyldigheter som andra anställda”.
Uppräkningen i exemplet, som inte är uttömmande och som sträcker sig över mer än en tjugoårsperiod, är således långt ifrån en allmän kritik och torde träffa endast ett litet och alltså minskande fåtal. Men detta lilla fåtal har förvisso tagit omfattande, fullständigt oproportionerliga, administrativa resurser i anspråk. Det vet alla som arbetar på ett universitet. Vad jag delvis ville ha sagt med detta var att min åsikt är att avskaffandet av fullmakten som anställningsform knappast var något negativt för universitetens fortsatta utveckling, vilket förefaller vara en av Wilhelm Engströms huvudteser. Men återigen, det var bara ett positivt exempel bland många där utvecklingen tydligt har gått framåt.
Universitet är komplexa verksamheter vilket leder till komplexa administrativa strukturer.
Jag välkomnar därför också en saklig debatt vad gäller god administrativ utveckling men jag ser inget i Wilhelm Engströms artikel som kan bidra till den.
Skulle det vara att uppmaningen att ”gallra hårdhänt bland administratörerna”? Inte särskilt insiktsfullt eller konstruktivt. Sten Widmalm och Christer Karlsson håller i vart fall med mig om att ett modernt universitet behöver en modern administration och det är ju faktiskt att gå ett steg i rätt riktning jämfört med Wilhelm Engström.
En dialog där olika funktioner inom universitetet möts med en ärlig avsikt att försöka nå gemensamma mål måste innehålla en ömsesidig förståelse och respekt för våra olika uppgifter och professioner, oavsett om vi tillhör kärnverksamhet eller annan verksamhet. Wilhelm Engströms artikel var knappast någon exponent för sådan förståelse eller respekt.
Lennart Jonsson, chefsjurist, SLU