Cecilia Forss (M) är en skicklig debattör (UNT Debatt 18/4), så det är en utmaning att kortfattat bemöta vad jag ser som en rad vilseledande beskrivningar. Hon knyter Uppsalas socioekonomiska fördelningsmodell till en enskild tjänsteman. Det är missvisande.
Samma typ av modell tillämpas av Stockholm, Malmö och en rad andra kommuner. Även Skolkommission ställer sig bakom denna modelltyp.
Cecilia Forss tycker att en skola som förlorar socioekonomisk ersättning, om elevgruppen blir mer gynnsam, ska få behålla pengarna under en övergångsperiod. Det kan jag hålla med om. Men varför ska inte förlorad skolpengen också innebära rätt till en övergångslösning? En skola som förlorar tio elever kan ju inte omedelbart sänka kostnaden med en miljon kronor.
Enligt Forss skulle en sådan hänsyn bygga på ”skolförvaltningens tyckande”.
Forss anser att det är fel att ta hänsyn till skillnader i skolornas lokalkostnader, eftersom den socioekonomiska modellen är så träffsäker. Men rimligen måste en skolas ekonomiska tilldelning bygga både på elevgruppens behov och på lokalernas kostnad.
Cecilia Forss påstår att resursfördelningsmodellen genomsyras av att mer pengar alltid kan rädda en skola. Nej, den genomsyras av att resurser fördelas utifrån elevernas behov. Annat gällde när alliansen styrde. Skolor där behoven ökade eller eleverna blev färre diskriminerades ekonomiskt. De skulle ju ändå aldrig bli framgångsrika. Jag menar att den synen strider mot kommunens skyldighet att behandla alla kommuninnevånare likvärdigt. Dessutom är det cyniskt tänkt.
Så länge som det finns elever på en skola, ska de ha resurser på samma villkor som på andra skolor.
Cecilia Forss påpekar att mer pengar inte alltid är lösningen. Självklart, tillräckligt med pengar är en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för att klara en skolas uppdrag. Därtill måste skolan organiseras väl och lärarna göra ett bra jobb.
Forss lösning är att dåliga skolor läggs ner. Men då hamnar andra skolor längst ner i den hierarki som konkurrensen skapar. På så vis skapas nya förlorarskolor, som i sin tur måste läggas ner.
Jag anser att bäst vore om rätten att etablera vinstsyftande skolor avskaffades.
Men till dess är det viktigt att satsa på att göra de skolor som riskerar att bli förlorarskolor bra och attraktiva. Inte att diskriminera dem.
Cecilia Forss låter påskina att Skolinspektionen kritiserade Uppsalas socioekonomiska modell. Det stämmer inte. Tvärtom framhålls Uppsalas modell som det föredömliga exemplet i Skolinspektionens slutrapport, ”Kommunernas resursfördelning och arbete mot segregationens negativa effekter i skolväsendet”.
Cecilia Forss hävdar att skolan resultat var bättre just när alliansen höll i pengarna. Men ett samband är inte alltid ett orsakssamband.
(Barnafödandet minskade i Skåne i samma takt som storkarna, dock ej belagt att det fanns ett orsakssamband.) Alliansens modell tog ifrån skolor med stora behov den nödvändiga stödverksamhet som de byggt upp, samtidigt som en av de vinstsyftande skolkoncernerna gynnades med flera miljoner extra. På vilket sätt kan det vara en förklaring till en viss uppgång i resultaten för Uppsalas kommunala skolor? Varför resultaten svänger har många orsaker.
Boel Vallgårda