David Kruppé-Magnusson skriver i UNT (27/7) att ”När man vet att man ska dö, men att man först måste förlora sin identitet och sin värdighet, då kanske man hellre väljer att dö på egna villkor innan man blir dödad av sjukdomen.”
Vad är ett värdigt liv? Är det livet som en ung, frisk, stark och vacker människa lever? Varför är det ovärdigt att vara sjuk, döende och att lida? För mig låter idén bakom resonemanget absurd och jag ser framför mig hur vi i en framtid får gå på statliga kontroller, för att scanna oss och se över vår kroppsliga och själsliga status.
Är vi på väg att bli dödligt sjuka kan vi där och då ta ett beslut om när vi vill ta injektionen som bär oss över till andra sidan. Då kan vi välja ett ögonblick när vi är som friskast, vackrast och mest lik oss själva så att de efterlevande får minnas oss som vi var i vår krafts dagar. Jag raljerar här, men bara för att dra resonemanget till sin spets.
Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Ett samhälle där bara de som är i sina bästa år och som inte på något sätt är på kant med sig själva, sin hälsa eller livet har ett värde?
Vårt liv här på jorden förutsätter att vi dör på slutet. Så är det för oss alla. Varför är det ovärdigt att vi på slutet av livet tappar det som hör ungdomen, hälsan och kraften till? Och varför i all världen är det ovärdigt att behöva hjälp! Varför kan vi inte i stället visa ödmjukhet inför döden och känna ömhet för dem som är på väg att avsluta sitt liv? Kan vi inte försöka hjälpa och stötta, vara nära och ge trygghet?
I stället för att se hela dödsprocessen som ett obekvämt inslag i vår vardag kan vi se döden som något vackert som hör livet till och ge oss tid att följa med den döende så långt vi kan. Det utvecklar oss till och med, att våga öppna oss för våra egna djup.
Jag inser så klart att all död inte är vacker. Och självklart måste vi kämpa för att de som är döende och lider får smärtlindring och all hjälp de behöver. Men att se dödshjälpen som en väg ut i stället för att jobba för att hjälpa den döende ända in till slutet, det är inte rätt väg att gå.
Dödshjälp spelar bara vårt övereffektiviserade, känslo- och sorgefobiska ”moderna” samhälle i händerna och banar väg för en iskall framtid där ingen mänska får dö när livet är slut. Men tvingas möta döden när hon inte längre fyller någon funktion och kanske ”bara ligger där som en grönsak”.
Eva Hallor, debattör