Fem SLU-forskare ser sig uppenbarligen nödsakade att med sin debattartikel i UNT (3/7) komma SLU-forskaren Mattias Lundblad (intervjuad i UNT 26/5) till hjälp i debatten om skogsbränslets klimatpåverkan. Deras argumentation är ett gott exempel på hur man på ett försåtligt sätt kan dölja fakta om verkan av vår storskaliga användning av skogsbränslen.
Låt mig ge ett par exempel.
Vi har i dag ungefär dubbelt så mycket kol bundet i träd som vi hade för 100 år sedan, skriver artikelförfattarna – och fortsätter – så länge tillväxten är högre än avverkningen ökar också förrådet.
Inget av detta har med sakfrågan att göra, det vill säga med nettoutsläppen av klimatgas från eldningen av skogsbränsle. Eller som professor Anders Lindroth vid Lunds universitet formulerar saken: det enda sätt som biobränsleanvändning kan åstadkomma en positiv effekt på klimatsystemet är om åtgärden leder till ett ökat nettoupptag från atmosfären.
Principen gäller givetvis även förbränning av hyggesrester. Självfallet skulle de förmultna och avge ungefär samma mängd koldioxid om de får ligga kvar på marken som om de bränns upp. Lindroth skriver följdriktigt att "Grot-användning (grot = hyggesrestester) är positiv men besparingseffekten är utsträckt över förhållandevis lång tid". Vad kan då detta innebära?
Professor Sören Wibe har i sin rapport ”Koldioxidutsläpp från skogsbränsle – en kalkyl” från april 2010 (se figur) beräknat hur stora nettotillskott vår faktiska användning av hyggesrester hittills gett och kommer att ge. I sina slutsatser skriver han: ”Det kan tilläggas, att om vi tagit hänsyn till fler än de två effekter vi behandlat, till exempel en förändrad avverkningsvolym, att man vid bränsleuttag även bryter stubbar samt att man använder vissa virkesvolymer till bränsle vad som eljest skulle gått till massaved, skulle koldioxideffekten öka. Vår kalkyl är därför med all sannolikhet en underskattning av de verkliga koldioxideffekterna av skogsbränsle.”
Att utsläppen blir så stora och långvariga som Wibes beräkningar visar, går inte emot Lindroths konstateranden, utan beror på att Wibe tagit hänsyn till den stora och gradvisa ökningen av eldning av hyggesrester. Det som Wibe ovan kallar vissa virkesvolymer är växande träd som blir bioenergi i stället för massaved. Mängden sådant skogsbränsle är i dag relativt stor, och har enligt Lindroth ingen eller till och med en svagt negativ effekt på klimatsystemet jämfört med att elda fossilt bränsle. Eldning med trädbränslen ger dessutom stora mängder klimatgas i form av kväveoxider (Fjärrvärmeföreningens statistik över utsläpp från pannor).
Energimyndigheten menar att tvågradersmålet medför att de globala utsläppen bör fås att kulminera före år 2020. Sker det senare ökar behovet av snabba och kraftiga utsläppsminskningar. International Energy Agency (IEA) och andra experter menar att de globala utsläppen kulminerar 10-15 år senare. Det betyder att vi borde kraftigt minska vår storskaliga användning av skogsbränslen till förmån för andra mer klimatneutrala energislag, till exempel vatten-, kärn-, vind- och solkraft samt geoenergi.
Observera att de som försvarar skogsbränsleanvändning aldrig refererar till några oberoende studier eller källor om biobränslets klimatpåverkande utsläpp trots att det finns ett antal sådana. Vetenskap och enkel logik får inte sällan stå i skamvrån när ekonomiska och politiska intressen ser sina positioner hotade. Och vad lär vi av det? Tyvärr inget nytt.
Björn Westerstrand, fil dr i fysik