Gentemot debattartikeln i UNT i onsdags har jag i stora drag inga invändningar, men historiken om penicillin och Alexander Fleming är dock helt fel. Att han skulle vara först är som att påstå att Carl XVI Gustaf är Sveriges första konung. Fleming var okänd i tidningar och uppslagsböcker ända fram till 1942. Den här myten kring Alexander Fleming har berott på att någon kritisk granskning inte gjordes av pressen, att Nobel-kommittén vid KI saknade mikro-biologisk expertis och på Flemings egen ohederlighet.
Redan inom flera gamla kulturer användes troligen grönmögelsvampen Penicillium för behandling av sårinfektioner. Det finns tecken på att det förekom i det forntida Egypten. Den unge medicinaren Ernest Duchesne, som under 1890-talet var verksam vid militärsjukhuset anslutet till ett kavalleriregemente i Frankrike, noterade att arabiska stallpojkar förvarade sadlarna i mörka, fuktiga utrymmen i stallet. När han frågade varför, berättade de att det bildas ett lager av grönmögel, som sedan motverkar sårbildningar på hästarna. Tydligen var detta en gammal traditionell kunskap som beduiner använde sig av. Men även inom Europa fanns denna folkliga insikt. Den kände kirurgen Joseph Lister (1881) behandlade och kurerade en sårinfekterad sjuksköterska med grönmögel. Det bör framhållas att grönmögelangrepp sker ständigt och överallt. För att undvika detta behövs det ett så kallat renrum. Förståelsen av bakterier och att de ofta är orsaken till infektioner började bli känt först under andra hälften av 1800-talet, främst genom arbeten av Louis Pasteur och Joseph Lister.
Den först kända och beskrivna iakttagelsen av att grönmögelsvampen inhiberar bakterier gjordes 1870 av John Burdon-Sanderson i England. Efter honom var det flera forskare som beskrev anti-bakteriell aktivitet med olika Penicillium species. Dessa forskare ansåg också att det var enskilda substanser från svampen som stod för den inhiberande aktiviteten, men försök att isolera dessa var inte framgångsrika. Tekniken för isolering av sådana biologiska föreningar saknades ännu vid den tiden. Däremot beskriver Ernest Duchesne i sin doktorsavhandling 1897 hur han kunde bota tyfoidsjuka marsvin, genom att injicera dem med extrakt från Penicillium sp.
Först mot slutet av 1930-talet blev det möjligt att renframställa ett antibiotikum. Det var den franskfödde amerikanske forskaren René Dubos, verksam i New York vid Rockefeller Institute (numera universitet), som blev banbrytaren. Han tog fram ämnet Gramicidin från Bacillus brevis. Den teknik han använde för renframställning av biologiska substanser blev vägvisande. Metodiken uppmärksammades vid en kongress i mikrobiologi i New York då hans försöksresultat redovisades. Därvid inspirerades en engelsk forskargrupp kring Howard Florey i Oxford att i början av 1939 inleda försök att från Penicillium sp. ta fram det antibiotikum som kommit att kallas för penicillin efter det latinska namnet på grönmögelsvampen.
1941 lyckades Howard Florey tillsammans med Ernst Chain, Norman Heatley och övriga medarbetare i Oxford-gruppen, efter omfattande arbetsinsatser, framställa renat penicillin. Men för att producera större mängder penicillin krävdes andra resurser. På grund av kriget fanns vid den här tidpunkten ingen möjlighet att i England göra en riktig storskalig tillverkning av penicillin varför man vände sig till USA där intresset dock var svalt. Det var endast ”The Northern lab.” i orten Peoria i västra Illinois som lovade att ta sig an uppgiften. Där påbörjades således en industrialiserad produktion av penicillin. Till följd av den effektivering som nu blev möjlig kunde ordentliga tester genomföras med det framställda penicillinet. Samtidigt gavs det bättre möjligheter att möta det ökade behovet av detta antibiotikum till följd av det pågående andra världskriget. De framgångsrika försöken medelst Penicillium sp. utförda av Ernest Duchesne är i sammanhanget intressanta, eftersom han kunde bota marsvin, som insjuknat på grund av infektion av en Salmonella sp. – en så kallad Gramnegativ bakterie. Penicillin kan bara inhibera Grampositiva bakterier. Detta visar att grönmögelsvampen innehåller flera olika typer av bakteriehämmande ämnen. Därmed tillkommer frågan om man skall använda helt isolerade, enskilda slag av antibiotika,i naturen finns troligen ingen antibiotikaresistens.
Sture Brishammar,
professor