Miljöpartisterna Niclas Malmberg och Maria Gardfjell replikerar (UNT 10/7) på mitt debattinlägg om den snabba vindkraftsutbyggnad vi sett i Sverige de senaste åren. Deras svar visar tydligt hur knepigt det kan vara att diskutera denna viktiga fråga. Låt mig därför klargöra några av de aspekter debatten handlar om.
För det första är det ett odiskutabelt faktum att de kalkyler som legat till grund för upphandling av kommunalägda vindkraftverk i Sigtuna, Upplands-Väsby och Knivsta visat sig vara felaktiga.
Jag citerar Sigtuna kommuns webbsida:
“Förutom förnybar el till verksamheten innebär köpet dessutom en besparing på drygt 0,6 miljoner kronor redan första året, i jämförelse med dagens elpriser. Den årliga besparingen förväntas sedan öka allt eftersom avskrivning sker och räntekostnaderna minskar. Likaså blir besparingen större om elpriserna stiger.”
I verkligheten sjönk elpriserna på marknaden, samtidigt som inkomsterna för elcertifikaten sjönk, och timvis avräkning av produktion för eget behov infördes.
Enligt kommunens leasingavtal med sitt helägda dotterbolag ENOP (Energioperatörerna AB) har man så sent som 2013 använt sig av ett genomsnittligt elpris på 40 öre/kWh och ett elcertifikatpris på 20 öre/kWh för att utvärdera lönsamheten i sin vindkraftsproduktion. I verkligheten sjönk år 2014 elpriset till 30 öre/kWh och elcertifikaten inbringade ett genomsnitt på 18 öre/kWh.
Detta resulterade i att intäkterna från försäljning av el från kommunens kraftverk i Odarslöv (inklusive certifikat) sjönk till 1,9 miljoner kronor, och att verket år 2014 gick med en förlust på 730 000 kronor, som nu har täckts med kommunala skattemedel. För 2015 ser siffrorna än dystrare ut.
I underlaget för Uppsala kommuns beslut att upphandla två vindkraftverk (maj 2015) anges på liknande sätt inkomsterna från elcertifikat att ligga på 20 öre/kWh, och att kostnaderna för kommunens elinköp på den öppna marknaden är 40 öre/kWh. Vid denna tidpunkt är elpriset på marknaden nere i 22 öre/kWh och elcertifikat kan köpas för 15 öre/kWh.
Vad vi ser är en konsekvent överskattning av inkomster från vindkraftsproduktion, som saknat grund i verkliga siffror. Samtidigt har de tusentals kraftverk som byggts i Sverige de senaste fem åren producerat 10 procent mindre el än vad leverantörerna angivit i sina offerter.
När Malmberg och Gardfjell talar om att jag skulle använda “bakvända” resonemang, handlar detta i själva verket om att utvärdera konsekvenserna av tidigare tagna beslut, i syfte att kunna förstå om dessa fallit ut som det varit tänkt eller inte. Som medborgare i Sverige kan jag hålla med om att det är bra för oss alla om elintensiv industri stannar i landet. Som medborgare i Sigtuna kommun tycker jag det är helt fel att pengar avsedda för vård och skola skall användas för att subventionera pappers- och stålindustrin i landet. Om de senare subventionerna dessutom leder till att alla investeringar i ny elproduktion omöjliggörs (vilket just nu är fallet i Sverige), så är detta symptom på allvarliga systemfel, som måste åtgärdas snarast.
Miljöpartiets svar på vilka åtgärder som skall till skrivs ökad ersättning för vindkraftsproduktion via certifikatsystemet. Vad man inte förstått är att inkomster från elcertifikaten i sig inte varit den drivande kraften för den snabba utbyggnaden av vindkraften i Sverige. Tvärtom har den avgörande faktorn varit skattebefrielsen för egenproducerad el.
Denna skattebefrielse har under de senaste åren motsvarat sänkta kostnader på 29.4 öre/kWh, medan elcertifikaten gett inkomster på under 20 öre/kWh. Malmberg och Gardfjell talar mycket tyst om att den rödgröna regeringen förbundit sig att avskaffa denna skattereduktion, emedan den bryter mot grunden om teknik- och konkurrensneutralitet i elcertifikatssystemet.
I samma ögonblick som denna skattereduktion försvinner kommer varje kommunalt vindkraftverk i Sverige att årligen gå med i runda tal en miljon kronor i förlust, som antingen måste täckas av medel från skola och sjukvård, vilket jag antar Miljöpartiet inte heller anser vara önskvärt, eller genom mer än fördubblade intäkter från elcertifikat.
Vad verkligheten visat är att ju mer vindkraft vi får in i systemet, desto lägre blir inkomsterna från certifikaten, men att kommunala kraftbolag historiskt sett inte klarat av att förutse vare sig detta fenomen. Det är därför inte lämpligt att kommuner ägnar sig åt spekulation i denna typ av kraftproduktion, och Uppsala kommun bör i detta läge avbryta upphandlingen av de vindkraftverk som man tidigare beslutat om.
Till sist vill jag klargöra att den diskrepans mellan vindkraftens elproduktion och behov jag diskuterar handlar om dygnsvisa och veckovisa variationer. Vinden tar inte ledigt vare sig nätter eller helger, vilket är de tider vi använder som minst el. Stöd till vindkraften bör därför framför allt inriktas på hur vi skall kunna säkerställa lagringskapacitet utan att behöva bygga ut en enorm mängd gaskraft i Sverige. Det är inte kommunerna som skall bära risken för de rödgrönas projekt att omvandla planerbar elproduktion till dess motsats.
Janne Wallenius, professor i reaktorfysik på KTH
1998–2008 ledamot (V), Sigtuna kommunfullmäktige
vd för ett bolag som utvecklar små kärnkraftverk för kraftproduktion i arktiska områden