Greta Hjortberg och Nils Hannerz, representanter för bransch- och arbetsgivarorganisationen Innovations-och kemiindustrierna (IKEM), skriver i UNT (Debat 4/12) om behovet att göra högskolan nyttig. De konstaterar att samhällsnytta skapas inom forskningen när resultaten ”omvandlas till affärer”. Inom utbildningen ”skapas störst värde om studenter snabbt får välbetalda arbeten som kan ge skatteintäkter till Sverige”, vilket kan förmodas utesluta arbeten inom verksamheter som i sig är finansierade via skatter (exempel finns i stor mängd bland annat inom naturvårds- och miljöarbetet vid våra myndigheter, samt inom vård, skola och omsorg).
Hjortberg och Hannerz ser inget motsatsförhållande mellan forskning och utbildning vid högskolan – här slår de in en öppen dörr.
Däremot är deras bevekelsegrund väldigt snäv, det vill säga att samverkan mellan dessa båda verksamheter kan ”locka investeringar till Sverige”.
De propagerar för att resursstyrning av högskolan ska utgå ifrån denna typ av begränsad och kortsiktig samhällsnytta.
Skribenterna erkänner i en avslutande kort paragraf att högskolan även är till samhällsnytta genom sin roll som ”kulturbärare och kulturinstitution”, de menar att denna nytta ”inte går att mäta i pengar”, men säger i samma andetag att ”en prislapp” skall sättas på denna verksamhet. Man får intrycket att ett blygsamt pris avses här.
Jag håller med om att näringsliv och investeringar är viktigt. Men:
1) Det kan absolut vara en samhällsnytta att forskningen ”omvandlas till affärer”, men ensidigt fokus på kommersiell nytta kan också vara till stor skada. En oberoende högskolesektor behövs för att stå upp emot detta. Många är de exempel där olika delar av näringslivet hävdat sina affärsintressen tvärs emot vetenskap och ett bredare samhällsintresse.
Problemet med försurning av mark, sjöar och vattendrag länge förnekades av industrin, i strid med oberoende forskning vid universiteten.
Liknande exempel finns när det gäller tobakens skadeverkningar, besprutningsmedels hälsoeffekter på jordbruksarbetare i bananplantager, det moderna skogsbrukets effekter på biologisk mångfald, och, inte minst, när det gäller globala klimatförändringar.
2) Jag vänder mig mot de båda IKEM-representanternas snäva nyttobegrepp, och deras brist på förståelse för det viktiga i att högskolan är oberoende från den kortsiktiga styrning de förespråkar. De beskriver att den naturvetenskapliga forskningens anslag gröpts ur, och tycks vilja tillföra resurser utifrån ett snävt näringslivsperspektiv – utan att erkänna att god naturvetenskap till stor del är förutsättningslös och nyfikenhetsdriven. Den formar vår världsbild, och ger i många fall enorm nytta i tidsperspektiv långt bortom vad industrin förmår kalkylera med.
Fysik, astronomi och biologi är just ”kulturbärare”, i att de ger oss insikt om vårt ursprung, hur världen fungerar, och förutsättningarna för livet.
Jag instämmer i att vi ska utgå ifrån att studenterna är kloka – och de är de! Jag har mött otaliga studenter, under flera decennier, som haft andra visioner än att ”snabbt få ett välbetalt arbete som kan ge skatteintäkter till Sverige”, och efter sin tid vid högskolan kommit att göra storverk inom en lång rad samhällsnyttiga men inte omedelbart vinstgivande verksamheter – på Naturvårdsverket, på länsstyrelserna, på kommunala förvaltningar, vid museer, inom ideella föreningar, och i många, många andra sammanhang bortom det snäva nyttoperspektiv Hjortzberg och Hannerz beskriver.
Låt oss behålla och utveckla en högskolesektor som bidrar till samhället, inte bara genom att skapa investeringar i näringslivet, utan också genom att vara oberoende, kritisk, och fullvärdig!
Hjortzberg och Hannerz menar att det är viktigt att politiken ”sätter ner foten kring vad den fria delen [av högskolan] får kosta och hur den ska styras”.
Jag anser att det är ännu viktigare att säkra högskolans oberoende från snäva intressen som står i konflikt med samhällets breda och långsiktiga intressen.
Lars Tranvik, professor i limnologi, prefekt, institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet