Sveriges system med fristående kurser (även under sommaren) är något vi kan och bör vara stolta över. De öppnar för ett livslångt lärande och innebär för många en öppning in i högre utbildning.
Sommarkurser är däremot varken lösningen eller svaret på de problem vi ser är mest pressande i högskolan.
De innebär en enklare lösning på en mängd problem, men blir i längden enbart punktinsatser och riskerar att få oss att vända blicken från mer långsiktigt hållbara lösningar.
Lars Haikolas statliga utredning “Högre utbildning under tjugo år” SOU 2015:70, vars uppgift var att titta på bland annat sommarkurserna, visar hur studietiden visserligen går att förkorta på individnivå, men att lösningar i stil med ett “treterminssystem” ofta blir problematiska i den svenska kontexten. De innebär dessutom inte en större förändring för studenterna som helhet.
Haikola framhäver även att satsningar på högskolan som helhet är mer samhällsekonomiskt angeläget än satsningar på sommarkurserna specifikt.
Det finns helt enkelt andra delar av högre utbildning som är i mer behov av ekonomiskt stöd än sommarkurserna. Ett exempel (som hade varit mer kvalitetsdrivande för högre utbildning) är att garantera fortsättningen av de kvalitetsförstärkande medel som i dag tilldelas till kurser inom humaniora, juridik, samhälle och teologi men som har en osäker framtid efter budgetåret 2018.
Uppenbarligen finns det en efterfrågan bland studenterna för fler sommarkurser, och trots att efterfrågan bör ha en stor påverkan på vilka utbildningar som erbjuds och i vilken omfattning, ligger en kärna av problematiken i styrning och resurstilldelningssystemets gynnande respektive missgynnande av fristående kurser.
I dagsläget är högre utbildning inte bara finansiellt urgröpt, utan agerar även inom ett system där resurstilldelningen inte främjar utbildning med lägre genomströmning.
Systemet missgynnar fristående kurser, och en förändring i detta system hade gynnat inte bara sommarkurserna utan även högre utbildning i sin helhet.
För att få full ersättning för en student, krävs det att denne även presterar genom att klara sina examinationer. Detta har missgynnat utbudet av fristående kurser, som stadigt minskat. Det är däremot en aspekt som den statliga utredningen “styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” enligt direktiv ska ta hänsyn till. Utredningen ska utöver detta ge en samlad syn på styrningen av universitet och högskolor, inklusive resurstilldelningen till dessa.
Slutligen vill vi uppmana SSU, Saco studentråd och framförallt regeringen att se till högre utbildnings behov av långsiktigt hållbara satsningar.
Punktinsatser gynnar varken studenterna eller samhället i stort. Våga vända er till de lösningar som kanske inte känns lätta, utan snarare ansvarsfulla.
Charlotta Tjärdahl, vice ordförande Sveriges förenade studentkårer