I UNT den 1/6 skriver parterna bakom Uppsala Health Summit om vikten av att möta hotet från antibiotikaresistensen. Det är utan tvivel ett av de absolut största hoten mänskligheten står inför, sannolikt är det lika allvarligt som klimathotet. Och som artikelförfattarna påpekar krävs det att man agerar även utanför Sveriges gränser.
Jag har i mitt arbete som Europaparlamentariker i utskottet för miljö och folkhälsa försökt dra mitt strå till stacken. Nu senast under våren genom att arbeta för att EU:s nya stora investeringsfond, även känd som "Junckerplanen", ska användas till att stimulera forskning kopplat till antibiotikaresistens och ny antibiotika.
För som initiativtagarna till Uppsala Health Summit skriver så behövs nya sätt att finansiera forskningen. Att använda investeringsfonderna till detta är tveklöst bättre användning av pengarna än att pumpa in pengarna i olönsamma franska fabriker.
Men detta räcker inte. Vi bör också inom EU se över patentreglerna och betalningsmodellerna för ny antibiotika.
Antibiotikaresistens är ett hot som ingen medlemsstat kan möta själv. Det är per definition gränsöverskridande och därför är det bra att vi inom EU arbetar för att hitta nya vägar framåt. Men tyvärr är även Europa för litet för att hantera frågan ensamt. Hela världen måste ta ett ansvar.
Att WHO nu har antagit en strategi för möta hotet är ett viktigt steg i rätt riktning men världssamfundet ansträngningar får inte stanna vid vackra ord. Här har Sverige en viktig roll att spela.
Mycket tid har lagts på att söka stöd för Sveriges kandidatur till säkerhetsrådet, mindre på att berätta vad man vill åstadkomma där. Sverige borde göra skapandet av ett globalt legalt ramverk för kampen mot antibiotikaresistens till sin fråga i FN. Vi behöver ett slags "Kyoto-avtal" för kampen mot antibiotikaresistens. För antibiotikaresistens är ett minst lika stort hot som klimathotet. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om bara en tiondel av tiden och resurserna som lagts på att möta klimathotet skulle läggas på att möta antibiotikaresistensen. Här har regeringen och Sverige en chans att vara pådrivande.
För i kampen mot antibiotikaresistens är ensam inte stark. Och även om vi i Sverige kommit långt i medvetenhet om hotet kan vi omöjligt möta det på egen hand. I stället måste vi söka världsomspännande lösningar på denna verkligt globala utmaning. Det är hög tid att Sverige leder vägen. Priset för att låta bli är allt för högt!
Christofer Fjellner (M), Europaparlamentariker i utskottet för miljö och folkhälsa