I en debattartikel (UNT 1/10) anser företrädare för Centerpartiet att planerna för spårväg ska skrotas. Denna slutsats baserar de på förenklingar och missförstånd om spårvägens samhällsnytta. Det är också intressant att notera att Johan Örjes undertecknar artikeln trots att han själv som oppositionspolitiker ställde sig bakom majoritetens förslag om en förutsättningslös utredning om spårväg och buss i Uppsala.
LÄS MER: Mia Nordström och Johan Örjes – Sluta dröm om spårväg!
Att bussar med alternativa drivmedel såsom exempelvis el, biodiesel eller biogas kommer ta större plats i våra städer råder det inget tvivel om.
Men poängen med att bygga en spårväg är inte att det är en ”konkurrent” till bussen – det är den inte. Den fyller en helt egen nisch.
Att bygga spårväg ger en strukturerande effekt på samhällsbyggnationen. Det signalerar en permanens och en vilja att satsa på området där spåret ligger, vilket i sin tur lockar till sig byggherrar och fastighetsägare.
Den strukturerande effekten finns inte på samma vis när det gäller busstrafik. Exempel på det finns att hämta runt om i världen.
I exempelvis Kansas City i USA har 100 miljoner dollar i investeringar gjorts tack vare utbyggnaden av spårvägen – innan första vagnen ens hunnit börja rulla.
Spårvägen är också ett kapacitetsstarkt transportsätt. En buss får i nuläget lov att vara 25 meter lång, vilket ger naturliga begränsningar när en spårvagn kan vara betydligt längre. Med enbart bussar i kollektivtrafiken krävs i framtiden fler ytor för uppställning vid resecentrum, vilket det inte finns utrymme för.
En spårväg är självklart ingen billig investering, men kritikernas jämförelser och kalkyler innehåller ofta räknefel och förenklingar. Exempelvis brukar livscykeln för bussarna glömmas bort.
En buss håller som mest i tolv år medan en spårvagn kan rulla långt längre än så med kontinuerliga moderniseringar och underhåll.
Ofta glöms det även bort att spårbunden trafik faktiskt lockar fler resenärer än gummihjulstrafik på samma sträcka, hur fina bussarna än må vara. I prisjämförelser jämförs ofta spårväg med bussar som rullar på en vanlig stadsgata i blandtrafik – och det är ju inte det man tänker sig när man pratar om en kapacitetsstark kollektivtrafiktrafik där bussar behöver egna körfält. Vill man bygga ett bussystem med liknande fördelar som spårvägen blir därför prisskillnaden betydligt mindre.
Med det sagt så står inte bussar och spårväg i något motsatsförhållande. Spårväg är det en bra idé att bygga i stora stråk, där det är mycket resenärer. Att planera för spårväg genom nya Ulleråker, där vi dessutom behöver planera för att skydda dricksvattnet från bränsleutsläpp, är därför utmärkt. Busstrafiken kommer fortsatt att finnas kvar i Uppsala och stå dels för det finmaskiga systemet och dels den långväga trafiken mellan orter där den kompletterar Upptåget.
Spårvägen är en beprövad teknik som fungerar, lockar passagerare och stimulerar utveckling av staden på ett annat sätt en busstrafik.
Det är ingen hemlighet att vi som miljöpartister ser många fördelar med och är förespråkare av spårväg i Uppsala. Men vi vill också att ett beslut om framtidens kollektivtrafik i Uppsala ska vara brett förankrat och välgrundat. Därför ser vi nu fram emot och väntar på de studier och gedigna ekonomiska underlag som ska ligga till grund för framtida beslut och avvägningar. Det borde Centerpartiet också göra.
Maria Gardfjell, kommunalråd (MP) med ansvar för trafik och miljöRobert Damberg, landstingsråd (MP) och förste vice ordförande i kollektivtrafiknämnden