Stora brister inom transvården

Brist på resurser, inte valfrihet, är det stora problemet inom transvården, skriver Sam Skogström i en replik till folkpartisterna Lina Nordquist och Anna Starbrink.

Sam Skogström, Ung Vänster Centrala Uppsala.

Sam Skogström, Ung Vänster Centrala Uppsala.

Foto:

Debatt, replik2015-07-29 12:10
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lina Nordquist och Anna Starbrink från Folkpartiet skriver (12/7) hur viktigt det är med valfrihet inom transvården. Som en transkille som just nu genomgår en utredning håller jag självklart med – om man bor i ett landsting där det inte finns ett utredningsteam ska man självklart få rätt vård i ett annat landsting. Men jag känner ändå att det är viktigt att poängtera att kärnan i den här debatten inte ligger i valfriheten.

LÄS MER: Lina Nordquist och Anna Starbrink Transvård utan hinder

Valfriheten inom transvården är att välja mellan pest eller kolera. Väntetiderna är extremt långa och resurserna är få. Alla transpersoner i hela Mellansverige, vilka är omkring 120 personer per år, har sin utredning på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den avdelningen har bara en kurator och två psykologer att tillhandahålla. Jag väntar i fyra månader, kanske mer, på mitt nästa möte.

Problemet med bristerna inom transvården ligger inte i att det inte finns någon valfrihet – det finns inget att välja mellan. Det finns inga resurser.

Folkpartiet talar mycket om valfrihet, men den sker på bekostnad av vår välfärd. Egentligen ska ju ingen tvingas åka flera mil till ett annat landsting för att få hjälp och att fira att de nu har möjligheten till detta är att tackla problemet från fel håll. Den svenska välfärden och vården ska vara till för alla, oavsett vem man är, oavsett var man bor. Detsamma ska gälla transvården.

Om man vill uppmärksamma något angående transvården i dag, ska man börja med att granska hur dåligt den fungerar.

I april kom Europarådet fram till en resolution gällande transpersoners rättigheter. Den hävdar bland annat att medicinsk korrigering och könsbyte ska ske utifrån självbestämmande och att transpersoner inte ska tvingas genomgå utdragna psykologiska utredningar. Sverige är en bit bort ifrån det idealet. I dag måste man, för att ens komma i närheten av att få byta juridiskt kön, genomgå en psykologisk utvärdering hos speciella team för att få diagnosen transsexuell. Men att vara trans är ingen psykisk diagnos.

Det sätt som en könsutredning i dag är uppbyggd på förlänger processen och erbjuder inte den hjälp och det stöd som transpersoner behöver.

Att vänta löjligt länge för att få hjälp, med tanke på den utsatta situation som transpersoner befinner sig i, är en direkt orsak till varför självmordsstatistiken är så hög. Om möjligheten fanns att göra min utredning hos en privat psykiatriker, och på så sätt betala mig förbi de långa väntetiderna, skulle jag inte tveka en sekund. Men jag skulle göra det med kunskapen att det är oerhört fel att jag har tvingats till det. För var fjärde transperson har försökt ta sitt liv och det är fel att ens ekonomiska förutsättningar ska diktera om man får leva eller inte.

Sam Skogström, Ung Vänster Centrala Uppsala

Läs mer om