Debatten om dödshjälp kan inte handla om att försöka definiera ett värdigt liv. En sådan diskussion missar målet: individens rätt att själv bestämma när det räcker. Miljöpartiet vill utreda hur vi bäst kan hantera den rätten.
LÄS MER: David Kruppé-Magnusson – Rätt att få dö
LÄS MER: Eva Hallor – Döden hör livet till
David Kruppé-Magnusson föreslår i UNT (27/7) att den som förlorat sin värdighet till följd av sjukdom måste ges möjlighet att avsluta sitt lidande. I en replik (3/8) vänder sig Eva Hallor mot idén att den som är sjuk eller döende också måste vara ovärdig. Båda debattörerna fastnar därmed i tankefelet att någon annan kan avgöra när tillvaron är värd att uthärda.
Frågan om dödshjälp vilar på motsatt princip: det är bara individen som kan bestämma när döden är rimligare än sjukdomens svåra plågor. En frihetlig utgångspunkt är att samhället måste garantera att den som drabbats av obotligt lidande inte får hindras att avsluta sitt liv. Hur debattsidorna beskriver individens situation saknar betydelse.
Det går förstås att hävda att valet mellan lidande och död är alldeles för utmanande. Samtidigt är ju själva existensen en kedja av livsavgörande vägskäl. Det är en skrämmande tanke att de beslut som staten tycker är för stora måste flyttas bort från individen och placeras i någon annans händer. Vilket människovärde har den som fråntas makten över sitt eget liv?
Principerna till trots kan vi inte blunda för oron: tänk om någon vill dö bara för att slippa vara till last? Miljöpartiet de gröna vill som enda riksdagsparti utreda frågan om aktiv dödshjälp. Genom att titta på de som redan tillämpar valmöjlighet kan vi bättre se vilka utmaningar systemen innebär. Jag hoppas att Sverige kan landa i en lösning som minimerar riskerna samtidigt som individens egenmakt ökar. Att välja är ju att vara människa.
Mårten Roslund, förbundsstyrelsen Grön Ungdom