Adhd-kriterierna har inte alls förändrats under de senaste 20 åren, skriver Leif Elinder i ett svar till Anna Sarkadi, Kirsten Holmberg, Kine Johansen och Inna Feldman (UNT Debatt 22/8).
Jag väljer att bemöta de fyra adhd-experterna på tre punkter:
De menar
1. att utvecklingen gått framåt, att definition av diagnoser har förändrats och att utpekade barn nu bedöms tvärprofessionellt och med läkare som ”undersöker kroppslig utveckling” och som "vid behov" ”tar prover".
Kommentar: Verkligheten – för den adhd-diagnostik som är internationellt vedertagen – är dock att adhd-kriterierna inte alls har förändrats under de senaste 20 åren och att denna adhd-diagnostik inte innefattar någon obligatorisk kroppsundersökning eller lab-prover.
I den utsträckning detta ändå sker så handlar det om lokalt upprättade rutiner och tolkningar vilka därmed ökar diagnostikens godtycke. Detta understryks av att adhd-diagnostik och förekomst inom Sverige visat sig kunna variera sexfaldigt* och internationellt upp till femtiofaldigt.**
2. att tvillingstudier visar att hälften av barnets svårigheter beror på ärftliga faktorer.
Kommentar: Ingen förnekar att adhd-symptom beror på arv och miljö. Det är viktigt att förstå att ärftlighet – som vetenskapligt begrepp – handlar om andelen av den ärftliga variationen.
Det finns inga enskilda arvsanlag för psykiska avvikelser. Gener gör ingenting på egen hand. De samverkar blott med andra arvsanlag (på ett sätt som ofta inte är linjärt och förutsebart) och hela tiden under en intim samverkan med miljön.
3. att medicinering skyddar mot drogberoende och trafikolyckor.
Kommentar: Att det går att lyfta fram enskilda studier som visar att adhd-preparat under vissa tidpunkter och omständigheter kan vara till nytta för vissa grupper betyder inte att detta skulle gälla generellt.
Leif Elinder
Fotnot:
(*) I Gävleborg var andelen pojkar som fick en adhd-diagnos under 2012 nästan sex gånger så stor som i Skåne. (SR 7/4, 2015)
(**) Förekomsten av adhd – bland experter – varierar mellan 0,5 och 26 procent ** (Sami Timimi, Professor, Child psychiatry, The British Journal of Psychiatry (2004) 184: 8-9)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6130912