Det framförs ofta i den forskningspolitiska debatten att humaniora är en förlorare när det kommer till nytta och samverkan. Birgit Sawyer (UNT Debatt 19/1) är en av dessa debattörer.
Vi kan klart och tydligt visa att det är en myt. I vår undersökning är humaniora den fakultet som har högst andel forskare med samverkanserfarenhet: åtta av tio har någon gång samarbetet med företag eller andra organisationer. Det är en högre andel än för naturvetenskap och teknik.
Samtidigt anser bara två av tio humanioraforskare i undersökningen att externt samarbete är en merit i karriären. Det finns fortfarande ett strukturellt motstånd som indirekt stoppar forskningssamarbete. Kanske allra mest inom humaniora. Detta hinder måste bort. Alla forskare måste inte samverka. Men de som vill ska naturligtvis ges de bästa förutsättningarna. Så är inte fallet i dag.
Vår undersökning indikerar att utvecklingen för närvarande går åt fel håll. Vi föreslår därför ekonomiska incitament genom att på lärosätesnivå införa en innovationspremie och en mobilitetspremie i forskningsfinansieringen.
Det är sant att ingen vet vad en förutsättningslös grundforskning kan leda till. Men om det ska dras till sin extrem så ska alla få forska på allt. Det är naturligtvis orimligt, resurserna är begränsade, och därför sker i dag exempelvis kvalitetsbedömning genom sakkunniggranskning. I en sådan kvalitetsbedömning borde forskningens relevans och genomslag ingå som en naturlig del.
Alfred Nobel var en framgångsrik vetenskapsman som rörde sig inom många områden. Han var också en framgångsrik affärsman.
Det var tack vare just omsättningen av forskningsresultat till nytta som Nobel byggde den förmögenhet som senare la grunden till det pris som tilldelas de personer som gjort mest nytta för mänskligheten.
Att värdesätta forskningsresultat som kommer samhället till gagn innebär inte att forskningens frihet inskränks. Utgångspunkten måste i stället vara att all ny kunskap, oavsett hur den har kommit till, ska spridas och nyttiggöras.
Humaniora i snäv mening eller humaniora och samhällsvetenskap i vidare mening har utgjort frontlinjen för några av de främsta mänskliga innovationerna.
Demokrati och meritokrati slog undan det gamla privilegiesamhället. Ett friare företagande och aktiebolag ersatte skråväsende och den begränsade näringsfriheten. Det är nu dags att ge humaniora, och alla andra fakulteter, de allra bästa förutsättningarna för att kunna bidra till våra framtida samhällsutveckling.
Tobias Krantz
Emil Görnerup