Vi vill uppmana människor till att varken lyssna på ursprungsfolkens röster eller på på Johan Rockströms röst – utan på sin egen, skriver Julian Reid och Annika Skoglund.
De två sympatiska replikerna på vårt debattinlägg (UNT 19/3) av Rockström (24/3) respektive Persson-Fischier (25/3) påpekar att även andra än Stockholms Resilienscenter, SRC, medverkar i forskningen om resiliens i Arktis.
Eftersom vi inte spekulerar i debattinlägget, utan sammanfattar en djupare analys av Arctic Resilience Report, ARR, som snart ges ut i journalen The European Legacy, är vi naturligtvis medvetna om detta. Ordförandeskapet för hela forskningsprojektet, The Arctic Resilience Assessment, har till och med delats mellan SRC (Johan Rockström) och USA:s inrikesdepartement (Joel Clement) som därmed stöttar arbetet med att inkludera och föra fram ursprungsfolks röster, agens och förmåga till transformation.
Att ursprungsfolk införlivas genom sin ’fria vilja’ i forskningsprojekt kan i jämförelse med rasbiologiska undersökningar låta bättre, men i ett historiskt samt framtida perspektiv så förefaller det riskfyllt.
Det är dock tydligt att Rockström, trots sitt ordförandeskap, inte klarar av att sätta forskningen i Arktis i ett behövligt tidsperspektiv. I stället skjuter han en komplicerad historik och pågående upprättelser med ursprungsfolk ifrån sig genom att skriva fram vår oro som fullständigt oacceptabel och oss som magstarka. Vi hoppas att Rockström reflekterar åtminstone en aning på detta, exempelvis med hjälp av Persson-Fischiers insiktsfulla avhandling.
Här finns det vidare möjlighet att opportunt lösa upp indelningen mellan natur och kultur ytterligare samt sprida resiliens vidare med hjälp av ursprungbefolkningar som överlevnadsexpertis.
Kärnfrågan för oss är inte välbefinnandet hos dem som redan klassas som resilienta eftersom de har lyckats anpassa sig och överleva, vilket Persson-Fischier belyser, utan vi undrar hur det ska gå för de människor som inte klassas som resilienta?
Det har uppenbarligen blivit en ny slags klassfråga om liv eller död. Det handlar inte enbart om att vissa människor kan välja att begå självmord när de erbjuds hjälp till självhjälp att leva resilient. Det vill säga, då de sorgligt nog misslyckas med att frambringa den inneboende elasticitet och motståndskraft som de antas ha under stress och kris. Utan det handlar än mer om att vissa sätt att leva på dör ut när livskraft genom resiliens frammanas.
Vad vi vill uppmana människor till är att varken lyssna på ursprungsfolks röster eller på Rockströms röst – utan på sin egen röst.
Vill du verkligen inkluderas i ett "system" där du ombeds att vidareutvecklas genom din egen anpassningsförmåga under stress? Eller vill du i stället för osäkerhet erbjudas säkerhet och vidareutvecklas med hjälp av stöd?
Effekten av att Carl Folke ansluter sig till en idé om "ekologisk ignorans" hos världens fattiga (som huvudförfattare av en artikel med titeln "Resilience and Sustainable Development: Building Adaptive Capacity in a World of Transformations" publicerad i Ambio år 2002) är att det skapas ett ekologiskt ignorant subjekt (Reid, 2012 https://gup-server.ub.gu.se/v1/asset_data/91727?token=).
Förutom detta exempel skiljer sig även Rockströms försvar av resiliens markant från vår analys av resiliens i ARR.
Rockström talar om att resiliens inte är "ett normativt begrepp" som handlar om "vad som är bra och dåligt", samt att systemet inte ska "omvandlas till en annan typ av system". Rapporten däremot uppmanar till att bygga resiliens för att "kultivera och stärka" den, efterföljt av en harang av olika former av "kapital" som sägs vara "nyckelkomponenter" i resiliens: "naturkapital, socialt kapital, humankapital, infrastruktur, finansiellt kapital, kunskapstillgångar och kulturellt kapital" (ARR, xv).
På sidan 53 uppmanas även företag att samarbeta mer intimt med lokalsamhällen. Två syften ska uppnås, industrier ska genom "traditionell kunskap" växa och överleva bättre på tuffa latituder, samt ta mer hänsyn till miljö och sociala förhållanden. Det vore därför på sin plats att förhålla sig kritiskt till kopplingen mellan demokratisering, avkolonisering och systemskiften när resiliens porträtteras som något positivt som ska stärkas.
Vi ser fram emot en fortsatt fruktbar tvärvetenskaplig dialog med anhängare till SRC. Framförallt angående effekterna av de grundläggande teoretiska antaganden som världsförbättring med hjälp av resiliens bygger på.
Julian Reid, professor i internationella relationer, University of Lapland, Finland
Annika Skoglund, docent i industriell teknik, Uppsala universitet