Lisa-Gun Bernerstedt svarar (unt.se/debatt 20/5) vänligt på min kritik av ”lutherbordet” framför Domkyrkan. Dock uppfattar jag inte att ”styrgruppen för Reformationsminnesmärket” förstår allvaret i kritiken.
Det är, som Bernerstedt vet, inte endast undertecknad som är kritisk till satsningen.
I ett läge när Svenska kyrkan går kraftigt bakåt i förtroende (Medieakademin under våren) och där utträdessiffrorna varje månad under det senaste året varit de högsta någonsin, torde större varsamhet vara av nöden. Styrgruppen gläder sig över möjligheten att genom sitt svar informera om projektet. Det finns dock väsentliga delar av kritiken man väljer att inte kommentera.
Jag försöker därför vara ännu tydligare:
1. Ett miljonprojekt av detta slag uttrycker främst att Svenska kyrkan är förmögen, onödigt rik.
2. Genom att satsa det ofantliga beloppet av fyra miljoner kronor vill man åstadkomma ett monument som sedan ska vara omöjligt att ta bort igen.
3. Domkyrkoplan är ett välkänt blåshål i Uppsala. Med en stor skara förbipasserande lämpar sig platsen knappast för förtroliga samtal (ett av de påstådda syftena med bordet).
4. Symboliken (”kongenial” enligt Bernerstedt) med koppling mellan altarbord och stöd till de allra mest utsatta skulle uttryckas mycket bättre om en grupp kristna hantverkare från Egypten eller Syrien fått uppdraget i stället. Då hade satsningen kunnat betyda något på riktigt.
5. Detta så kallade samtalsbord kommer till stånd utan något samtal (!) och helt uppifrån.
Domkyrkoförsamlingen (församlingsrådet) har hållits helt utanför i planeringsarbetet.
6. Just kopplingen till Luthers bordstal (”Tischrede”, föreläsningar av M Luther) är olycklig. Det är knappast vid dessa tal som Luther sade sina klokaste saker.
7. Reformationsåret började med ett fantastiskt ekumeniskt möte med medverkan av påven. Men det tänks avslutas med en konfessionell markering, som om det avgivna löftet om att vandra tillsammans inte betydde något alls.
8. Svenska kyrkan missar därigenom ett unikt tillfälle till en manifestering av den väg mot enhet mellan kyrkorna som vi är kallade att gå.
Det är fortfarande möjligt med en omstart. Att dra tillbaka ett dåligt förslag är inte att förlora prestigen.
Börja om och samtala med församlingen. Tänk efter hur längtan efter enhet mellan kyrkor kan uttryckas genom någon form av minnesmärke eller, ännu hellre, öppnande av avskild plats i Domkyrkan. Avstå från det storvulna. En ensam blåsippa eller en diskret bronsplatta kan möta människors längtan lika mycket som ett fyramiljoners stenbord.
Bertil Murray, präst i Uppsala.