Det är ingen hemlighet att vår nya regering gillar skattehöjningar. I budgetpropositionen för nästa år föreslås som bekant skattehöjningar på nära 31 miljarder kronor. ”Och sen kommer det mer”, för att citera finansmarknadsminister Per Bolund (MP).
Men allianspartierna då? Vilken skattepolitik vill de föra nu? Efter ett längre regeringsinnehav kunde man ju tänka sig att en tid i opposition skulle ge alliansen möjlighet att förnya såväl idéarbete som partiprogram. Och budgetprocessen framstår såklart som det mest självklara tillfället för oppositionspartier att redovisa spännande och framtidsinriktade alternativ till regeringens politik.
Tyvärr utgör de olika budgetmotioner som de fyra allianspartierna nyligen presenterat ingen speciellt upphetsande läsning.
Partierna avvisar förvisso de flesta av regeringens föreslagna skattehöjningar, men samtidigt saknas skarpa förslag på skattesänkningar nästan helt. Skatteförslagen är i stället reaktiva och inriktas på ett icke-godkännande av regeringens förslag på skattehöjningar. Bland annat motsätter sig allianspartierna regeringens förslag om att inte höja skiktgränsen för den statliga inkomstskatten samt begränsningar i rut- och rot-avdragen.
Några få exempel på en mer proaktiv skattepolitik går att hitta om man letar. Folkpartiet föreslår en gradvis minskning av den statliga inkomstskatten och Centerpartiet en sexprocentig ökning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt. Kristdemokraterna presenterar ett förslag om att de första 500 000 kronor som en person tjänar före 25 års ålder ska befrias från inkomstbeskattning. Moderaternas mest ambitiösa skatteförslag är införandet av ett så kallat förstajobbet-avdrag.
Men samtidigt föreslår samtliga Allianspartier även ett antal skattehöjningar, som exempelvis en höjd fordonsskatt och införandet av en kemikalieskatt samt skatt på fluorerande växthusgaser. Partierna är också överens om att det är önskvärt att höja såväl alkohol- som tobaksskatten.
En enkel analys av allianspartiernas budgetmotioner målar alltså bilden av en opposition som saknar tydliga visioner om ett alternativ till den rödgröna skattehöjarpolitiken. I stället för att lansera nytänkande förslag om hur transfererings- och välfärdssystem kan arrangeras på ett mer effektivt, användarvänligt och resultatinriktat sätt, vilket i sin tur också skulle möjliggöra större skattesänkningar, är oppositionspartierna i huvudsak inriktade på att kritisera och reagera på regeringens politik.
Men det är inte bara förslag på fortsatta skattesänkningar som saknas. Utanför ramen för budgetmotionerna ekar det också tomt på förslag till reformer som inte kostar pengar men som kan bana väg för lägre skatter.
Det finns ett antal förslag som skulle skapa större transparens och ökad genomlysning av hur våra skattepengar används. Ett sådant är att återinföra det så kallade ämbetsmannaansvaret, så att den tjänsteman som begår grova fel med skattepengar kan ställas till svars. Ett annat är inrättandet av oberoende kommunrevisorer, till skillnad från de politiskt tillsatta revisorerna som i dag granskar den kommunala sektorn. Ytterligare ett förslag som inte innebär några större tekniska eller andra problem är att göra den offentliga sektorns bokföring tillgänglig på webben. Då kan alla som vill söka efter olika ekonomiska transaktioner och utgifter, och på så sätt granska hur våra skattepengar används. Bara det faktum att onödiga utgifter kan få allmän spridning lär få en hushållande effekt.
Men nytänkande förslag för hur skatterna kan fortsätta sänkas på lång sikt lyser alltså med sin frånvaro. I vissa fall verkar allianspartierna till och med ha köpt regeringens argumentation och tar avstånd från sina egna reformer. Det är oroväckande.
Möjligtvis kan det vara så att allianspartierna i stora drag redan har genomfört de reformer och skattesänkningar som man ville åstadkomma under mandatperioden 2006–2014. En sådan inställning vore dock inte bara sorgligt idélös, det vore även ett svek mot alla de väljare som vill se en fortsättning på den väg alliansen började vandra 2006. En väg bort från prispallen som ett av världens högst beskattade länder.
Joacim Olsson
vd Skattebetalarna