Efter det att Afrika i flera decennier har betraktats som en hopplös kontinent mest förknippad med krig, sjukdomar och katastrofer ser vi nu nya visionärer segla upp: Afrika-optimisterna.
Dessa förlitar sig ofta på statistik som kan vara förledande. När man tar del av de böcker som skrivits i ämnet på senare år kan man skönja hur saklig analys har ersatts av önsketänkande. Inte ens vår förra finansminister gick fri från det. Anders Borg talade lyriskt om en afrikansk renässans och sade i en intervju i Dagens Nyheter för två år sedan att ”Europa är gammalt, Afrika är nytt”. Man behöver inte vara Afrikaexpert för att bli betänksam inför ett sådant uttalande.
Anders Borg lät sig även han förledas av försåtlig statistik. Han påpekade att kontinentens tillväxt under det senaste decenniet har legat på cirka fem procent om året. I några länder så högt som sju procent. Det är förvisso imponerande siffror.
Men siffror berättar inte hela sanningen. Den höga tillväxten i afrikanska ekonomier beror huvudsakligen på ökad export av olja, mineraler och metaller. Intäkterna stannar i en relativt liten krets av politiker och affärsmän. Resultatet av det kan man se i ökad byggnation i storstäderna där privata aktörer investerar i fastigheter. Den som besöker Nairobi, Kampala eller Lagos kan bevittna en byggboom som ger intryck av kraftigt stigande välstånd. Men det räcker oftast att promenera några hundra meter bort från centrum för att upptäcka en helt annan verklighet. Gator som inte reparerats på 40 år. Förfallna hus, hängande elledningar och öppna avloppsdiken.
Det som utmärker afrikanska ekonomier är alltså att stigande tillväxt existerar parallellt med oförändrad arbetslöshet och massfattigdom. Tillväxt utan utveckling är ett fenomen som ekonomer länge har iakttagit i Afrika. Det har bland annat att göra med att fokus på utvinning och export av en central produkt, exempelvis olja, ofta leder till nedgång i andra sektorer i samhället. När oljeintäkter förstärker ett lands valuta i relation till andra länders blir landets övriga produkter dyrare att köpa. Resultatet blir en nedgång i exporten. Dessutom blir landets import billigare vilket gör den egna tillverkningsindustrin mindre konkurrenskraftig. Vem som helst kan gå in i ett varuhus i vilket afrikanskt land som helst och konstatera hur billiga kinesiska produkter har slagit ut lokalt producerade varor.
För att undvika detta krävs strukturella reformer inom landet men sådana görs praktiskt taget aldrig. Istället kan man se hur afrikanska länders regeringar ägnar sig mer åt att serva utländska råvarubolag än sina egna medborgare. Detta försvagar de viktiga sociala kontrakten i samhället. Folket blir ointressant för regeringen och regeringen blir ointressant för folket. Risken för politisk oro ökar dramatiskt.
Många afrikanska länder väljer att ignorera behovet av grundläggande social service till medborgarna och överlåter istället det åt utländska biståndsorganisationer. Dessa tror ofta naivt att de hjälper ett land genom att finansiera sjukvård och undervisning medan ”hjälpen” i själva verket ytterligare markerar för folket varför regeringen inte behövs.
Etiopien kan illustrera ett typiskt afrikanskt dilemma. Cirka 85 procent av landets medborgare ingår i en lantbrukarfamilj och jordbruket bedrivs med teknik från medeltiden. Jordbruket kan inte försörja så många. Det måste rationaliseras, effektiviseras. Därmed måste många miljoner människor erbjudas andra försörjningsmöjligheter.
För att Afrika ska kunna lyfta ekonomiskt krävs det omfattande reformer och industrialisering som kan skapa sysselsättning åt dem som inte behövs i ett effektiviserat jordbruk.
Råvaruexport kan innebära ett nödvändigt kapitaltillskott för att få igång tillverkningsindustri. För att det ska bli verklighet krävs mogna politiska beslut. Det är avsaknaden av dessa som utgör kontinentens allra största problem.
Bengt G Nilsson, journalist och författare Har skrivit den aktuella boken Oljans pris som handlar om oljeindustrin i Östafrika.