Det är när vi gemensamt som samhälle står inför stora utmaningar som vikten av ansvarstagande från de med makt är som viktigast. Det talas mycket om integrationsutmaningen just nu, att alla nya svenskar som flyttat hit måste få så goda förutsättningar som möjligt att hitta sin plats i samhället och på arbetsmarknaden. Det är sant, men faktum är också att det finns ett allt mer växande behov av strukturell omställning på den svenska arbetsmarknaden oavsett den nuvarande integrationsutmaningen.
Svenska arbetsmarknaden har länge byggt på att hålla uppe krav, löner och villkor till stor nytta för dem som var på insidan. De som inte klarat av att produktionsmässigt leva upp till dessa nivåer har snyggt städats undan på andra sätt, med bidrag och sjukskrivningar, förtidspensionering, åtgärdsprogram och kraftigt utbyggda högskoleplatser.
En mindre utvecklad omvärld, mer slutna gränser och högkonjunkturer har gjort att denna modell kunnat hållas vid liv. Till viss kostnad förvisso, som påskyndad urbanisering och höga sjuktal, men ändå utan att särskilt många röster höjts för att ifrågasatt strategin.
I en allt mer konkurrensutsatt, öppen och globaliserad värld börjar det dock nu blir uppenbart att denna strategi är omodern. Vi har stora grupper av människor, som nyanlända och unga, som har notoriskt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
I takt med att fler människor uppenbart inte kan jobba och försörja sig själva i Sverige måste vi börja ställa oss frågan varför. Varför är deras arbetsvilja inte tillräcklig för arbetsmarknaden? Missmatchningen är så omfattande att trots att det finns många som vill arbeta, och arbeten som behöver utföras, så gör kostanden att det inte finns någon lönsamhet i att tillsätta dessa människor på dessa jobb.
Därför att det behövs strukturella reformer. Av kostanden för att anställa arbetskraft, som är bland den högsta i Europa, av regelverket för anställningar, som turordningsreglerna och reglering av visstid. Behovet av en mer öppen och flexibel arbetsmarknad kommer bara fortsätta växa. I takt med det, så även frågan om vem som egentligen har ansvaret. Ylva Johansson och regeringen har gjort klart att de absolut kan tänka sig reformer, som snabbspår för invandrare och en omprövning av turordningsreglerna, om parterna går med på det. Man avsäger sig helt det egna manöverutrymme man faktiskt har som regering att genomföra reformer, och lämpar ansvaret i knät på LO, som i sin tur konsekvent fortsätter motsätta sig.
Därmed har LO ett stort och tungt ansvar för att situationen nu ser ut som den gör, och Socialdemokraterna för att de inte driver på hårdare och försöker göra något ifrån sin position. Man fortsätter envist att prioritera de som är på insidan, på insidan av arbetsmarknaden och på insidan av landets gränser.
I ett samhälle måste makthavarna se till allas intressen, inte bara den priviligierade gruppen. När arbetsmarknaden inte fungerar uppstår svarta parallella sådana, som innebär risker och ofta kontakt med organiserad brottslighet. När i stället avgifter och skatter för exempelvis tjänster sänks ökar vår vilja att betala vit arbetskraft. Med lägre avgifter för arbete skulle fler människor slippa ta risker eller möta arbetslöshet. Det är ett tungt ansvar som vilar på grindvakterna.
Anders Borg har efterklokt uttalat sig om att det han ångrar mest var att den förra regeringen inte genomförde fler reformer på arbetsmarknadsområdet meden man hade möjlighet. Lätt att komma med när man inte behöver ta den debatten längre men likväl ord att ta fasta på. Vad kommer arvet efter den här regeringen bli? Kommer man ta sitt ansvar för de reformer som Sverige så innerligt behöver, eller kommer LO få sitta kvar på sitt blockeringsveto?
Det är dags för alla grenar av Rörelsen, Socialdemokratin och LO, att ta sin del av ansvaret för behovet av kommande reformer. Det börjar bli bråttom.
Hanna Marie Björklund, liberal skribent och ny bloggare på portalen Arbetsmarknadsnytt.se som drivs av Svenskt Näringsliv.