Vi ställs inför svåra val hela livet. Oavsett om det handlar om val av förskola, vårdcentral eller bank uppmanas vi hela tiden att välja, att ta beslut som starkt påverkar våra liv. Vi lever i ett samhälle där betoningen i vår vardag ligger på självbestämmande och autonomi. Men vid ett tillfälle bryts detta mönster: när man får en kronisk sjukdom som leder till döden. För ju sjukare vi blir desto mindre får vi att säga till om.
Trots alla fina ord om autonomi och självbestämmande som finns i svensk lagstiftning kan vi i slutänden egentligen inte bestämma över vår egen kropp.
På grund av sjukdomen har vi tappat kontrollen över kroppen, den har slutat lyda och vi behöver hjälp med allt från att gå på toaletten till att bli matade. Vi har blivit beroende av andra. När man vet att man ska dö, men att man först måste förlora sin identitet och sin värdighet, då kanske man hellre väljer att dö på egna villkor innan man blir dödad av sjukdomen. Man talar om det för personalen och för ens närmaste. Men tyvärr, sjukvårdspersonalen måste följa den svenska lagstiftningen och den i sin tur förbjuder eutanasi. Sjukvården i Sverige är fantastisk, men du får inte själv bestämma när det är dags att dö.
Om eutanasi varit lagligt i Sverige hade man i stället gjort en utredning av denna patient och antagligen kommit fram till att sjukdomen leder till döden och att man inte kan lindra lidandet i det här fallet. Man hade antagligen kommit fram till att patienten skulle få ta en överdos läkemedel och få somna in lugnt och stillsamt. Patienten kan självklart närsomhelst avbryta denna process och ändra sig. Men eutanasi är inte lagligt i Sverige. Och då blir man som sjukvårdspersonal tvungen att låta lidandet ha sin gång.
Även om den palliativa vården i Sverige är väldigt bra och många får en bra sista tid finns det patienter som aldrig blir symtomlindrade.
Många av dessa säger att de inte vill leva längre för att deras liv inte längre är värdigt, att de känner att de levt färdigt. Många av dessa har förlorat sin autonomi, sin värdighet och den sista livsgnistan har släckts. Det är endast väntan på döden som kvarstår, tillsammans med smärta och ångest.
Vilka alternativ kvarstår då för en patient som inte vill leva längre?
Exempelvis försöker många som har Huntingtons sjukdom, ALS eller prostatacancer någon gång ta sitt liv. Vissa lyckas. För dem som inte lyckats blir det ännu besvärligare med att man i sviterna av självmordsförsöket behöver mer vård. Man blir räddad till livet mot sin vilja och förlorar fullständigt sitt självbestämande. Man kommer tillbaka till ett liv som obönhörligen leder till döden. Till en sjukdom som tar ifrån ens värdighet och till en sjukvård som tar ifrån en rätten till att få bestämma själv.
Har man levt ett värdigt liv förtjänar man ett värdigt slut. Jag anser att det behövs en debatt angående eutanasi och att man då ser till patienternas bästa när man diskuterar detta ämne.
David Kruppé-Magnusson, verksam inom äldrevården sedan 2009 och inom den palliativa vården sedan 2012 och snart färdig specialistundersköterska med geriatrikkompetens