Nu vid skolstarten är det dags att varna för mobbningen i skolan. Enligt en aktuell rapport från Friends drabbas cirka 60 000 elever eller en till två elever i varje skolklass av oftast långvarig mobbning. Nivån har varit konstant i 20 år.
Tyvärr känns situationen igen i arbetslivet där mobbningen fortsätter efter skolan. Enligt statistiska centralbyråns senaste arbetsmiljöundersökning (2013) upplever nio procent av alla anställda i Sverige, män och kvinnor, att de har blivit utsatta för personlig förföljelse av chefer eller arbetskamrater under de senaste tolv månaderna. Det är en siffra som inte förändrats nämnvärt sedan undersökningen först genomfördes för cirka 25 år sedan.
Mobbning kan drabba vem som helst – från lågutbildade invandrare till högavlönade svenskfödda – på alla typer av arbetsplatser, statliga, kommunala och privata.
Mobbningsprocessen börjar med ett utpekande, eskalerar till systematiska kränkningar, fortsätter med utfrysning och slutar ofta med utslagning från arbetsplatsen, sjukdom och förtidspensionering. I värsta fall slutar mobbning med självmord. Det personliga lidandet kan inte mätas.
Anna Odells prisbelönta dramafilm ”Återträffen” kan ses som väckarklocka mot mobbning, både den som förekommer på skolgården, och längre fram i livet, på arbetsplatsen. I första delen av filmen blir Anna, som hade väntat sig någon form av upprättelse när hon objuden dyker upp på en klassfest flera år efter grundskolan, mobbad på nytt och brutalt utkastad från festen.
Mobbning är ett allvarligt strukturellt samhällsproblem som tyvärr oftast förnekas och sopas under mattan trots upprepade väckarklockor. En mobbad elev tvingas ofta byta skola medan mobbarna får stanna kvar. Den psykiska skadan är däremot redan gjord och kan följa med offret in i vuxenlivet.
Detsamma gäller en vuxen person som oftast ser ingen annan utväg än att självmant lämna arbetsplatsen eller att gå med på att bli utköpt. Att hitta ett nytt jobb kan emellertid vara svårt och den drabbade riskerar att slås ut från arbetsmarknaden.
Det krävs ett normkritiskt perspektiv inom skolan och i lärarutbildningen. Men det räcker inte. Det finns redan kunskap om mobbning och åtgärdsprogram mot mobbning. Vad som krävs är att programmen genomförs och att skolledningen ingriper i tid när mobbning upptäcks. Där ligger ansvaret huvudsakligen på rektorer och skolförvaltningar.
Detsamma kan sägas om mobbningen i arbetslivet. Även där har vi tillgång till omfattande forskning men det har inte satt några spår i det förebyggande arbetet på arbetsplatserna.
Arbetsmiljöverket har varken mandat eller resurser att ställa arbetsgivare till svars för mobbning och att ge drabbade arbetstagare upprättelse. Dess nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö kommer knappast att förändra situationen.
Tyvärr verkar regeringen stå handfallen inför problemet. På en direkt fråga i riksdagen i vintras hänvisade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) till ett planerat kunskapsseminarium och arbetsmiljöverkets nya föreskrift. Däremot såg hon ”i nuläget” inte något behov av att tillsätta en ny utredning.
Detta trots att hon medgav att förra riksdagen hade riktat ett tillkännagivande om att regeringen borde återkomma med förslag om hur mobbning och trakasserier i arbetslivet skall minska. Det var ett initiativ som hon till och med själv hade stått bakom. Men tydligen känner Socialdemokraterna sig inte bundna av det beslutet i regeringsställning. Detsamma gäller den borgerliga oppositionen som sett över sin politik inom flera områden efter förlusten i riksdagsvalet förra året. Ett område lyste dock med sin frånvaro – utslagningen från arbetsmarknaden på grund av mobbning.
Det nuvarande systemet, som i huvudsak lägger ansvaret på arbetsmarknadens parter, innehåller inbyggda intressekonflikter. Juridiskt är det ett lapptäcke där den enskilde drunknar. Den oberoende statliga revisionen, riksrevisionen, vägrar att ge sig in i getingboet och granska problemet.
Vi måste inse att mobbning är en tvärpolitisk fråga. Det krävs samarbete över parti- och blockgränserna för att täppa till luckorna i nuvarande lagstiftning. Det första steget borde vara ett beslut om en översyn av lagstiftningen.
Mose Apelblat, före detta EU-tjänsteman