Den svenska modellen fungerar i dag på ett otillfredsställande sätt. Svensk arbetsmarknad har hamnat i ett läge där en upptrissad lönestruktur låser fast människor i utanförskap. Den höga lönenivån slår hårt mot unga svenskar och invandrare. Med en större lönespridning skulle förutsättningarna bli bättre för att fler jobb skapas i Sverige.
När samhället står inför stora utmaningar är det nödvändigt att systemen anpassas därefter. Ett första steg för att på lång sikt förändra lönestrukturen och samtidigt bevara den svenska modellen borde vara att ta bort rätten till sympatiåtgärder.
Lönenivån i Sverige bestäms av den svenska modellen. Det är arbetsmarknadens parter som vid central förhandling kommer överens om hur lönestrukturen ska se ut. Att det är arbetsmarknadens parter som förhandlar är i grunden att föredra framför hur det är i många andra länder där det är politiker som beslutar om lönerna.
Det är inte ovanligt att den svenska modellen hyllas, ofta utifrån föresatsen att modellen verkar inom ett apolitiskt system. Att så skulle vara fallet är tyvärr en missuppfattning; politiker har haft mycket att säga till om. Den svenska modellen fungerar ständigt i förhållande till regler och ramverk som är utformade av politiker och som i olika mån kan göra parterna i en förhandling ojämnbördiga.
Systemet som det ser ut i dag är ur balans. Det utformades under en tid då samhällsekonomin såg annorlunda ut. Därför är det dags att reformera den svenska modellen. Ett lämpligt första steg vore att ta bort rätten till sympatiåtgärder.
När ett fackförbund varslar om sympatiåtgärder innebär det att man går i konflikt för att stötta ett annat fack som är i konflikt med arbetsgivarna. Om exempelvis byggarbetarna inte får sina önskade löneökningar skulle elektrikerna kunna varsla om sympatistrejk. Ofta räcker det med att varslen ligger som ett latent hot under förhandlingarna mellan arbetsgivare och arbetstagare för att facken ska få som de vill. Om facken skulle plocka bort ett antal nyckelpersoner från svenska kärnkraftverk skulle hela den svenska ekonomin kollapsa. Det är ett scenario arbetsgivarna inte kan acceptera, vilket gör att de måste vika sig. Detta leder till en generellt sett upptrissad lönestruktur, och i dag har Sverige några av Europas absolut högsta lägstalöner.
De höga lönerna slår främst mot unga och invandrare. Arbetslösheten bland unga svenskar uppskattas i dag ligga på 16,9 procent och bland invandrade svenskar på 15,4 procent. Bland unga invandrade svenskar ligger samma siffra på hisnande 31,4 procent.
De höga lönerna pressar upp kostnaden för produktion, och därmed försvinner många arbetstillfällen till utlandet. De skenande kostnaderna leder till att många arbeten som skulle kunna finnas inte finns. Bara sedan millennieskiftet uppskattas uppemot 160 000 industrijobb ha försvunnit från Sverige.
Fackens lösning på den höga arbetslösheten är att utbilda mer – att göra människor mer produktiva – men för många är det inte ett självklart alternativ. Alla har inte samma förutsättningar, och för de som är äldre kan krav på ytterligare utbildning innebära att personen aldrig kommer i arbete. Men även en person utan utbildning måste ha möjlighet att göra rätt för sig genom arbete.
Därför behövs det en större lönespridning så att fler jobb skapas i Sverige och att fler får möjlighet att komma i arbete. Den svenska modellens principer borde finnas kvar, men förutsättningarna måste förändras. Ett första steg är att ta bort rätten till sympatiåtgärder.
Henrik Edin, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet