I UNT 6/9 väcker Rolf DuRietz från bibliografens synvinkel några frågor kring bibliotekens roll som kulturarvsbevarare. DuRietz perspektiv kräver tillgång till böcker som i princip ser ut som när de en gång gavs ut. Biblioteken beskrivs av honom som mer eller mindre odugliga förvaltare av värdefulla specialsamlingar.
Biblioteksanvändare har sina olika perspektiv, kritiker såväl som vänner. De senare ser vi hela tiden, alltifrån de som vill adoptera en bok till de som skänker eller deponerar olika typer av specialsamlingar.
Bilden som illustrerade DuRietz artikel stämde inte med bildtexten men hade den omnämnda Gustaf Bruns samling avbildats, hade läsaren fått se ett fint exempel på en praktdonation.
Sådana har i alla tider berikat biblioteken och donatorn har kunnat veta att materialet kan bevaras så länge som möjligt och att det kommit till det allmännas nytta. Det är en fin gärning. Det är nämligen bibliotekens kärnuppgift; att leverera nytta till sina användare.
En kritiker, som Rolf DuRietz, är en av tusentals användare, och alla har de rätt att ställa krav på biblioteken. Många får i dag det hon eller han behöver i elektronisk form och då levererar biblioteken nytta genom att skapa tillgång i denna form medan andra får sin nytta genom tillgång till de fysiska böckerna. Biblioteket skall tillfredsställa dem alla.
För att balansera dessa olika krav behöver biblioteken både skickliga medarbetare och bra organisationer. Att samlingar betecknas som kulturarvssamlingar eller specialsamlingar är vare sig snobberi eller hyckleri men det säger sig självt att det måste vara stor skillnad mellan hur en bok med ett värde på några hundralappar hanteras, jämfört med en som kan vara värd miljontals kronor, bara för att ta ett enkelt exempel. Att betrakta alla böcker som specialsamlingar är inte görligt. Ett sådant lyckoland för några få användare skulle hämma nyttan för de flesta andra. Var gränsen går tål att debatteras och den debatten är viktig.
Det är inte konstigt att biblioteken organiserar sig utifrån dessa olika krav.
Mindre bibliotek med specialsamlingar kan ha svårt att hantera tillgängligheten, de låser helt sonika in dem. Större bibliotek har i stället kulturarvsenheter för att kunna ta hand om specialsamlingar. Fanns inte sådana enheter skulle man säkert nödgas instämma med Rolf DuRietz att biblioteken skulle vara dåligt rustade för att ta emot sådana samlingar.
När det gäller kritiken mot bokvård är det riktigt att man i bokvårdens namn har förstört spår som kan försvåra studiet av boken men man kan inte slänga ut barnet med badvattnet bara för att misstag har begåtts. Bokvård är nödvändig. Det finns inte en beröring av ett finger på en boksida som inte skulle kunna mätas som ett slitage på mikronivå och på ett bibliotek blir böckerna så trasiga att man måste agera.
De konservatorer och bokbindare som arbetar med bokvård i dag gör det i själva verket möjligt för böckerna att leverera nytta, inte bara nu, utan också i framtiden. Preventiva åtgärder, som till exempel lådtillverkning, har ofta ersatt större ingrepp och det finns i dag mer medvetenhet om originalskickets betydelse.
Mikrofilmning och digitalisering får en känga också, vilket är lite synd. Båda bidrar till att skona originalmaterial. När det gäller digitalisering kan man nå användare över hela världen, så ur nyttoperspektivet är det oslagbart.
Exemplarspecifik information kan då hållas än mer intakt eftersom man inte behöver slita på originalen bara för att läsa böckerna och det är därför ett bra instrument för att förena vitt skilda krav på samma material.
Uppsala och Lunds universitetsbibliotek har under de senaste åren digitaliserat bokband i webbapplikationen ProBok där användaren i god förstoring kan studera både banddetaljer och proveniensanteckningar i äldre böcker utan att ha dem i handen. Tvärtom mot vad DuRietz hävdar har gallringsdebatten inte saknats från bibliotekens sida. Den bok som lyfts fram som exempel på bibliotekens förmenta tystnad i gallrings- och bevarandefrågor, Nicholson Bakers bok Double Fold, anmäldes till exempel av undertecknad i SvD den 20/3 2003, "Bibliotekens utgallringar förstör kulturarv."
Lars Munkhammar nämnde boken i Biblis (22) samma år i "Kremera eller balsamera? Kulturarvet inför evigheten". Vi får nog båda räknas som biblioteksföreträdare.
Låt mig till sist återkomma till kärnfrågan om biblioteken som kulturarvsbevarare och utgå från mitt eget bibliotek.
Uppsala universitet har funnits i över 500 år, dess bibliotek i snart 400 och har hela tiden tagit emot, bevarat specialsamlingar och sett till att de levererat nytta för många olika användare. Inför framtiden finns utmaningar med långtidsbevarande av elektroniskt material och där skall vi också spela en roll. Ingen enskild boksamlare hade kunnat vara en garant för insamlandet och bevarandet under så lång tid.
Bara universitetet och dess bibliotek kan vara det. Särskilt när det finns en kulturarvsgrupp som varje dag värnar om boken.
Per Cullhed
förste konservator och chef för kulturarvsgruppen vid Carolina Rediviva