Poetry slam
Tidigare inlägg: Anisur Rahman 3/11, Nils Jansson och Sam Kessel 5/11, Magnus Dahlerus 5/11. Länkar finns här intill.
Låt mig säga med en gång att inte heller jag delar alla åsikter som uttrycks i Anisur Rahmans artikel. Själv betecknar jag mig som en ”gammal slamräv” och tycker mycket om att uppträda med poesi. Inte nog med det är jag med och ställer till med Poesi utan gränser, en årlig tävling för skolungdomar, som följer liknande regler som poetry slam. Ändå uppskattar jag när fristadsförfattaren höjer ett varningens finger: det finns faror med poetry slam. Alla som har varit med ett tag vet att man efter en tid börjar skriva dikter som kan framföras inom tre minuter, får varken vara längre eller kortare, måste vara lättfattliga och teatraliska, kan framföras med stort patos och så vidare. Lika viktigt som det är att komma med i slamrörelsen är det också att senare frigöra sig från den. Inte ens galjonsfiguren Kung Henry tävlar ju numera så ofta!
”För en ny talang på poesins estrader kan poetry slam mycket väl vara en källa till inspiration.” Så kan man läsa i Anisur Rahmans artikel, men märkligt nog har detta försvunnit ur många kommentatorers sikt. Likaså att han medger att poesi ”är en muntlig konstform”. Men sedan är det svårt att förstå varför han tågar ut mot Ordsprak där det inte finns något tävlingsmoment. Han säger också att en stor poet aldrig ställer upp i tävlingar. Vare sig detta påstående är rätt eller fel så måste man kanske på vägen dit ändå ställa upp i tävlingar. Och det finns ingen annan tävlingsform där man kommunicerar så intensivt med publiken som i poetry slam.
Anisur Rahmans varning att man inte får se poetry slam som poesins non plus ultra och att man inte blir en stor poet utan att läsa och skriva mycket och uppträda sparsamt kan vara på sin plats. Dessutom kan man undra varför formerna för poetry slam inte ska vidareutvecklas. Alla som har varit med har då och då förundrats över vilka dikter som får höga poäng och vilka som ratas. Ändå står man fast vid de former som finns. Men det viktigaste är att just ungdomar och nybörjare har ett stort behov av poetry slam för att kunna ha en publik som reagerar och ger dem direkt feedback – och det säger Anuisur Rahman inget emot. När det gäller skolungdomar så har de i Poesi utan gränser den enda möjligheten över huvud taget att bli hörda och sedda med en egen röst. Detta inte minst därför att de får tävla på vilket språk de själva väljer, vilket innebär att även ungdomar som ännu inte behärskar svenskan får en chans. Och det är väl det som är den mest grundläggande tanken: alla ska få ha en röst, även en poetisk röst.