Anslagen till kultur
KULTURDEBATT. Anders Gustafsson hävdar att det statliga kulturstödet har lett till absurda konsekvenser och skapat konstnärer som menar att det är statens ansvar att försörja dem.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En kort titt på Sveriges kulturbudget från 2004 visar att staten stödjer film, teater, musik och författare med 482 miljoner kronor. Varför sysslar staten med denna form av verksamhet, där man väljer ut vissa former av kulturverksamhet som man ger stöd och inte ger stöd till andra.
Tanken är att det ska finnas många typer av kultur, och att kulturen inte ska vara beroende av marknaden för sin överlevnad. För att uttrycka det frankt så innebär detta att man inte måste vara populär för att vara bra, och bra konst måste finnas i samhället därför att den gör samhället bättre.
Men vad är bra kultur? Vad är kultur överhuvudtaget?
Att definiera kultur är en extremt svår fråga, och vad som sedan är bra kultur blir en ännu svårare fråga. Ändå hävdar sig staten vara kompetent nog att göra dessa avvägningar.
När det gäller skönhet så talas det ofta om att "skönhet ligger i betraktarens ögon". Att avgöra om en person är vacker eller inte är inte något som kan göras på rent formella kriterier (även om vissa matematiker hävdar att det endast är en fråga om förhållanden).
Tanken att viss konst är finare och nyttigare för samhället vilar på en mystisk filosofisk grund. Vad är det med ett visst konstverk som gör det vackrare, bättre eller finare än ett annat? Den framstående filosofen Monroe Beardsley ansåg att ett konstverk ska bedömas ur hur väl de uppfyller tre kriterier: enhetlighet, intensitet och komplexitet. Även om hans definition stämmer så uppkommer återigen problemet med vem som ska bedöma om detta. Hur kan statens byråkrater bedöma vad som förtjänar stöd?
Detta system, där vissa får pengar och andra inte, har lett till vissa absurda konsekvenser. Filmen Doxa fick så pass mycket bidrag att dess biljettpris motsvarade 3 541 kronor. Trots detta stora bistånd sågs den inte av mer än 927 personer. Marianne Ahrne, filmkonsulent på Svenska filminstitutet, förklarar det hela i en interljuv i SvD med att: Publiksmaken ligger inte alltid på allra högsta nivå. Det är alltså det svenska folket som inte har tillräckligt god smak, vilket är en ganska elitistisk syn. Men om detta då är sant, varför ska då svenska folket vara med och betala för kultur som endast en liten elit vill konsumera? Kulturen tillför ju faktiskt inget gott alls till samhället om ingen konsumerar den.
Att fortsätta ge stöd till filmer och böcker som ingen konsumerar är endast ett uttryck för en kulturelitism som saknar all rimlig grund, därför att ingen kan göra de bedömningar som är nödvändiga för ett sådant system.
Systemet har också skapat en viss typ av människor, som är så fullständigt beroende av bidrag att de inte vill visa någon som helst respekt för denna typ av invändningar, med motiveringen att man inte biter den hand som föder en. Vissa har närmast framfört argument som att det är statens ansvar att försörja dem eftersom de inte säljer sin konst. Man kan verkligen fråga sig vad som händer när stora delar av kultursektorn, som borde vara fri att granska och ifrågasätta samhället, är så beroende av staten.
Kulturpolitiken måste reformeras och förändras, och den nuvarande elitismen måste avskaffas. Det finns goda argument för att staten bör stödja tillgången av kultur exempelvis genom fria bibliotek, men staten måste dra sig tillbaks från den skapande delen av kulturen.
De konstnärer som känner sig hotade ett systemskifte måste ställa sig själva frågan om de skulle vilja vara beredda att via skattesedeln försörja en företagare som inte sålde några varor.