Onsdagskvällens välbesökta informations- och debattkväll om den kommande universitetsbyggnaden i kvarteret Plantskolan blev livlig, men tillförde inte samtalet särskilt mycket nytt. Arkitektkontoret 3xn gjorde en presentation, representanter från universitetet redogjorde för de behov som finns, kommunen lovade lagenliga utredningar och de flitiga debattörerna P O Sporrong från föreningen Vårda Uppsala, som är väldigt mot, och arkitekten Anders Tväråna, som är för, upprepade i stort sett utsagor de tidigare framfört. När publiken släpptes in i samtalet fick Sporrong backning av flera anhängare som anklagade den kommande administrationsbyggnaden för att vara ful och en kränkning av den historiska miljön. Tvärånas replik, att de argumenten är subjektiva åsikter och inte fakta, blev kvällens kanske bästa. Och det illustrerar de låsta positioner som debatten just nu befinner sig i.
Tycker man att en arkitektoniskt intressant byggnad som vågar ta plats är ett hån mot miljön lär man inte ändra ståndpunkt. Och tycker man tvärtom att den historiska miljön berikas och lyfts fram av en byggnad som vågar ge plats för vår egen tid i den anrika miljön så är man inte heller särskilt benägen att ändra sig. Själv sällar jag mig tveklöst till den senare gruppen, och jag tycker att Anders Tväråna har presenterat en väldigt bra argumentation. En stad är ett ständigt pågående, och det måste få synas. De historiska byggnader vi gillar, inte minst i det aktuella området, är sådana som har utmärkt sig i sin tid. Att inte sträva efter samma sak i nuet är inte att visa respekt för de historiska miljöerna, utan snarare att spotta dem i ansiktet. Vi behöver byggnader som vill mer än att synas så lite som möjligt, och det har de historiska miljöerna inga problem att hantera.
Den kommande byggnaden har redan tonats ner i förhållande till arkitektbyråns ursprungliga förslag. En våning har tagits bort, och fasaden har ändrats för att ge hela byggnadskroppen en mer horisontal prägel. Ett stort misstag, tycker jag. Det ursprungliga förslaget är intressantare än det föreliggande. Jag hoppas verkligen att kommunen, som alltså har sista ordet, inte fegar ur och tvingar fram för många kompromisser. Alla kan inte bli nöjda, och jag är övertygad om att merparten av Uppsalas invånare föredrar en stad som vågar artikulera sig framför ett tystlåtet, mumlande alternativ som mest av allt räds förändring. Grannhuset Blåsenhus är en sorglig kompromiss som är så nedtonad att byggnaden själv mest verkar undra varför den finns till.
Att tomten ska bebyggas är det ingen som bestrider. Debatten handlar i första hand om hur huset ska se ut, och i andra hand om vad byggnaden ska rymma. Är det verkligen nödvändigt att ge administrationen ett påkostat nybygge när det finns forskning som saknar ändamålsenliga lokaler, är frågan som ställts.
Administration för administrationens skull har så klart inget egenvärde, och jag har själv tyckt att innehållsfrågan är betydligt svårare än frågan om en tyst eller vågad exteriör. Är ett administrativt centrum rent av ett förstärkande av en saggig maktretorik som ingen är betjänt av? Det publika samtalet visade att det är motsatsen.
En falang i publiken under onsdagens samtal bestod av pensionerade akademiker som hade uppenbara problem att dölja sitt förakt för den administration som hade fräckheten att vilja ha fungerande lokaler när den i stället borde vara tacksam för att få tjäna den ädla forskarens högre syften. Odemokratiskt var ett av de obegripliga argumenten (även om jag på ett emotionellt plan kan förstå ståndpunkten, jag känner också att det är odemokratiskt när jag inte får min vilja igenom). Den demokratiska processen ska ju för övrigt precis inledas och styrs mer av kommunalval än av akademiska hierarkier. En upprörd emeritus kände sig också kränkt över att inte ha fått ett brev på lådan i ämnet. Panelen svarade att information legat ute på administrationens hemsida sedan 2008, och valde artigt att inte skjuta bollen i öppet mål: Om man uppfattar sig som så betydelsefull att ens åsikt är omistlig i alla frågor som rör universitetet får man möjligen ta sig i kragen och lära sig använda internet.
De senaste 20 åren har universitetet byggt en lång rad byggnader för kärnverksamheterna forskning och undervisning. Nu finns det behov av bättre rum för administrationen, och då måste de byggas. Det är lika viktigt att de anställda som sysslar med tråkig administration jobbar i schysta lokaler som att forskningen gör det. Det går inte att ställa frågorna mot varandra. Ett universitet som vill försvara sin plats på den internationella topp 100-listan ska inte odla klass- och utbildningsförakt och förstärka hierarkier, utan fatta att en bättre helhet ger ett bättre resultat.