"Tänka fritt är stort / men tänka rätt är större", lyder den så ofta kritiserade devisen över huvudentrén till universitetsaulan i Uppsala. Tradition och pietet talar mot en helt ny (och kanske ännu värre) text; en smärre justering är det enda som krävs. Det prioriterat “rätta” osar idag alltför mycket av politisk korrekthet, så det är alltså devisens prioritering som bör ändras. Och då är det ju faktiskt bara att vända på steken och såväl invertera som travestera Thorilds dictum. Resultat: “Tänka rätt är stort / men tänka fritt är större”. Och här avses då inte bara den “akademiska” friheten utan något långt mera stort och angeläget, nämligen tankens, ordets, debattens och vetenskapens frihet över huvud taget.
En Uppsala-personlighet som varmt förespråkade den inverterade versionen var Rutger Sernander (1866-1944). Som student hörde han till de 1880-talsradikaler som avsågs näpsas genom devisen i lärosätets huvudbyggnad vid invigningen 1887. I mitt föräldrahem utgjorde han ett kärt samtalsämne eftersom han dels var morfar i familjen och dels hade efterträtts av min far på professuren i växtbiologi. Genom min far lärde jag känna åtskilliga av de drastiska och tillspetsade formuleringar med vilka Sernander gärna kryddade sin konversation, och det var så jag snappade upp förslaget till ny auladevis. I all sin enkelhet har hans förslag många fördelar:
a) Den stackars Thorild (en viktig person i textrutans historia) får fortfarande vara med på ett hörn, låt vara i travesterat skick.
b) 1887 års beslutsfattare ställs diskret i skamvrån för sitt barnsliga tilltag att ge de då aktuella fritänkarna en snyting i ett sammanhang där sådant inte borde ha fått ske.
c) Det enda som idag skulle behöva åtgärdas i den förgyllda versaltexten i vestibulen är att de båda bokstavssekvenserna FRI och RÄ får byta plats - en enkel procedur för en skicklig hantverkare, i synnerhet som de tar ungefär lika stort utrymme.
d) Den idag så välbekanta och traditionsmättade textrutan får behålla sin prominenta plats, därtill nu med en historiskt intressant (för att inte säga pikant) textändring, estetiskt och kvantitativt obetydlig men kvalitativt och idéhistoriskt fundamental.
e) Ett i det respektabla sammanhanget väl avvägt element av humor, spiritualitet och lättsamhet tillförs textrutans historia och balanserar på ett försynt men välgörande vis den akademiskt pompösa och pretentiösa inramningen.
f) Ingen skugga faller över “att tänka rätt” i vanlig mening, men en extra solstråle riktas mot det fria tankeutbyte som långt mer än ett ofritt sådant bör ha möjlighet att leda fram till “rätta” eller i varje fall förnuftiga tankar, forskningsresultat, handlingar och beslut. (Att sedan även den friaste diskussion vid ett anrikt universitet förutsätts vara välinformerad, välartikulerad, logisk och saklig är en annan sak.)
g) Som postum förslagsgivare torde Sernander tillgodose alla de anspråk som universitetet rimligen kan ställa i sammanhanget. Det är här inte fråga om att ge 1880-talsradikalerna upprättelse - den har de fått för längesen - utan snarare om att äntligen rätta till ett gammalt och allt mer störande misstag.
h) Eftersom vi sällan lyckas leva som vi lär, kan våra deviser och vår retorik ofta uppfattas som hyckleri. Men seriösa ideal och värdiga mål bör respekteras, inte förlöjligas. Ett universitet som öppet vill prioritera tankens frihet står alltid på säker grund i sin tolerans mot ny- och fritänkare och i sin strävan bort från pryderi, dogmatism och fundamentalism. Sernanders ändringsförslag framstår - numera! - som så självskrivet att det borde kunna genomföras omedelbart, som en ren rutinsak, och förhoppningsvis utan ceremonier och invigningsretorik. Det är helt enkelt föga kontroversiellt, och, minst sagt, “long overdue”.