Militärkuppen och det efterföljande blodbadet i Egypten i somras har väckt många frågor: varför kunde oppositionen bestående av liberaler, nationalister, vänstergrupper med flera, inte fortsätta sitt civila motstånd för att få igenom sitt krav på nyval? Varför lyssnade Muslimska brödraskapet inte på oppositionens krav? Varför banade oppositionen vägen för den djupa staten, militären, att återigen iklä sig rollen som kungamakare i Egypten? Varför kunde oppositionen inte vänta och förbereda sig för kommande val utan föredrog gatans parlament?
Det finns elaka tungor som säger att oppositionen befarade att den inte hade någon chans mot Muslimska brödraskapet i ett demokratiskt val. Den sekuläre egyptiske akademikern Mohammad el-Minshawi skrev nyligen att det egyptiska folket inte är redo för demokratiska fria och allmänna val, inte än i alla fall. Efter diktatorn Mubaraks fall 2011 gick egyptierna till val vid fem tillfällen, men varje gång röstade de på fel kandidater, enligt honom. Han ifrågasätter valens legitimitet eftersom en tredjedel av egyptierna inte kan läsa och skriva. Enligt el-Minshawi måste man börja i en annan ända. Man måste lära de okunniga och fattiga att rösta på rätt kandidater! Det är först därefter man kan hålla allmänna val.
Det var kanske rädslan för att inte kunna ta över makten genom fria och demokratiska val som gjorde att opposition valde att ta hjälp av militären för att störta en folkvald regering. Det problematiska i sammanhanget är att militären i Egypten har en mörk historia av stöd till diktaturer och människorättsbrott.
Generalerna har allt sedan 1950-talet fungerat som den djupa staten och tagit på sig den självpåtagna rollen att bestämma vem som ska sitta vid makten.
Det som komplicerar situationen ännu mer är Muslimska brödraskapets ovilja till kompromiss. Sett ur deras perspektiv hade de vunnit fem val. De återkommande valsegrarna tolkades som att The winner takes it all. Demokrati reducerades till majoritetens styre, eller kanske rättare sagt majoritetens tyranni. Det var samma föreställning som gjorde att all opposition avfärdades och stämplades som kontrarevolution. Oppositionen stämplades som kristna, anti-muslimska sekulära som inte ville ha muslimer vid makten och som kvarlevor av den gamla regimen.
Till saken hör att Muslimska brödraskapet motarbetades från första dagen av den korrupta och tröga byråkratin och den genompolitiserade domarkåren och rättsapparaten vars nyckelaktörer var handplockade av Mubarakregimen. Till dessa skall läggas de privata tv-kanalerna som piskade upp en masshysteri i landet. Muslimska brödraskapets återkommande motgångar ledde till fatala misstag som att t.ex. att ge Mursi obegränsade maktbefogenheter. Muslimska brödraskapet lät sig också invaggas i en falsk trygghet om att det hade brett folkligt stöd och att man hade lyckats blidka den djupa staten genom alla eftergifter som beviljades för militärens ekonomiska imperium och dess säkerhetsapparat.
Muslimska brödraskapets agerande ska ses som en pendang till den djupa polariseringen i Egypten. Oppositionens företrädare talade om Muslimska brödraskapet i ytterst föraktfull och nedsättande ton. Man såg ned på människor som hade röstat på Muslimska brödraskapet och beskrev dem som fattiga och obildade analfabeter från landsbygden. Föraktet, intoleransen och bristen på empati och kritiskt tänkande illustrerades tydligt efter skövlingen av protestlägren i Kairo den 14 augusti som krävde tusentals offer. Till omvärldens häpnad hyllade Egyptens s.k. liberaler och socialdemokrater militärens blodbad.
Gatans parlament, Streetocracy, har i brist på demokratiska traditioner fått en dominerande roll i Egypten. Man spänner musklerna på gatan för att sedan göra upp om maktfördelningen bakom kulisserna. Det är en modell som bygger på exkludering av politiska motståndare och motarbetar dialog, försoning och konsensus. Den spär på den politiska splittringen och polariseringen mellan parterna och slutligen banar väg för mörkerkrafter och extremister att få en avgörande roll i landets politiska utveckling.
En annan förklaring till den inflammerade situationen i Egypten kan sökas i den långa tiden av diktatur i landet. I kampen mot Mubarakregimen var de olika politiska krafterna eniga om vad de inte ville ha. De ville få bort den sittande diktaturen. De var också överens om allmänna och ospecificerade krav som frihet, demokrati och rättvisa. Men vad som dolde sig bakom dessa mål och hur de skulle uppnås var inte så tydligt. Problemen uppdagades i samband med arbetet med den nya författningen. Det visade sig att det inte fanns någon som helst konsensus kring de centrala kraven. De inblandade parterna saknade erfarenhet av demokratisk samexistens på grund av decennier av envälde. Trots diktaturens plötsliga fall vilade dess anda över det politiska klimatet. Det var en politisk kultur som prioriterade exkludering och omintetgörande av rivalerna före konsensus och samförståndsanda. Först var det Muslimska brödraskaptes tur att förverkliga detta synsätt. Nu agerar de sekulära krafterna på samma sätt med stöd av den djupa staten, militären.