Att låta sin egen ensamhet möta en annans ensamhet är bland det mest befriande man kan erfara. Att komma någon annans galenskap nära för att i den våga erkänna sin egen galenskap hör också till det mest värdefulla man kan vara med om. Det är naturligtvis konsten och litteraturen jag talar om.
I torsdags (20/9) sjösatte Uppsala kommun och kulturnämnd projektet ”Uppsala läser”. Jag och alla andra ska tydligen läsa Kjell Erikssons nyutgivna självbiografiska roman Simma i mörker. Jag kan lova att åtminstone jag kommer att avstå.
Idén bakom denna litterära planhushållning är hämtad från Stockholm, där man sedan 2002 arbetar för att kommuninvånarna årligen ska bilda ett gigantiskt kollektiv kring en enda speciell bok.
Stockholm har i sin tur hämtat idén från USA. Det handlar om ett slags programformat, lite som när SVT köper licenserna till sina underhållningsprogram.
Men det enda raka är ju att jag och alla andra gör tvärs om och läser olika böcker; att var och en hjälper till att mylla ner så mycket olikt, så mycket eget och unikt vi bara kan, i den gemensamma kulturen.
Därför älskar jag det enskilda läsandet. Därför älskar jag också de små läsecirklarna där fem, sex, sju individer samlas och väljer litteratur helt efter eget huvud. I överförd betydelse handlar det om att vara ett slags motståndsfickor inne i ett alltmer monokulturellt litteratursverige. Inga fler oljepalmer ska växa på den mark som fortfarande är djungel.
Det hade varit underbart om Gunnar Ekelöfs ande hade materialiserats i torsdags på Stadsbiblioteks litteraturscen; uppenbarat sig där mitt emellan Kjell Eriksson och Göran Greider – envist mumlande sitt ekelöfska ”Nej”.