Debatt: Det finns inget hundra procent

Det började nog med kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 när det som inte kunde hända ändå hände, och vi av Tage Danielsson lärde oss att med ”försumbart små” risker menas att ”de [riskerna] inte finns. Fast bara lite”.

Under det senaste halvåret har det handlat om ”röstmissar’’ förorsakade, exempelvis, av att riksdagsledamöter tryckt på fel knapp, vilka lett till att riksdagen fattat ”fel” beslut, eller att SOS alarm underlåtit att skicka en ambulans, vilket ledde till ett dödsfall, och kanske, men det vet vi inte än, att en buss skenat i väg tvärs över ett torg vid Slussen.

Och det är klart att för vän av ordning, kanske rentav för oss alla, är detta oacceptabelt. Insändare av typen ”nu får det vara nog” ligger nära till hands.  För, om vi tänker efter ... kan man inte uppfinna system som omöjliggör dessa slags missar?

Personligen har jag alltid hävdat att så länge man har med människor att göra blir den sortens minimala sannolikheter ganska ointressanta, för den så kallade mänskliga faktorn rår inga sannolikheter på.

I Upsala Nya Tidnings nätupplaga läste vi i februari att en förväxling av patienter var en bidragande orsak till att en gravid kvinna, på grund av en kommunikationsmiss hos personalen, förlorade sitt barn vid Akademiska sjukhuset förra sommaren (23/2 2011).

Det är inte särdeles överraskande om man indignerat får höra att sådant får helt enkelt inte ske! Ja, det är mycket som inte får ske men som inträffar ändå. Och det beror främst på att 100 procent inte finns. Det finns inget system som är hundraprocentigt tillförlitligt. Det finns inte ens någon människa som är hundraprocentigt tillförlitlig.

En annan aspekt är hur vi reagerar på det som inte får ske. Lämnar man in bilen för att få en vindrutetorkare utbytt och de, av misstag, byter höger i stället för vänster så är det kanske inte så allvarligt; det är bara att byta den andra också.  Om en tandläkare drar ut fel tand i första vändan så är det naturligtvis oacceptabelt, men inte värre än att han drar ut en tand till och gör två implantat i stället för ett, vilket man trots allt kan leva alldeles utmärkt med. Men om en läkare däremot amputerar fel ben så är det rent logiskt sett samma slags miss, men konsekvensen är betydligt allvarligare. För hur reparerar man den fadäsen?

Det kan måhända förefalla cyniskt, men om vi frikopplar oss från själva ”vad det var som gick fel’’ så är alla misstag jämförbara i den strikt logiska meningen att en viss åtgärd skulle vidtas och det blev fel. Likväl är det så att beroende på vad som gick fel så säger man ibland ”shit happens” och rycker på axlarna, medan man ibland kräver någons huvud på ett fat, eller åtminstone att vederbörande avlägsnas från sin post.

Men det är inte bara den mänskliga faktorn som vi inte rår på. Naturen rår vi inte heller på. Minns, exempelvis, hur det var 1976, när Centerpartiets ledare krävde 100-procentiga garantier för att kärnkraftsavfallet skulle kunna lagras djupt inne i ett berg riskfritt i 100 000 år, eller om det bara(?) var 10 000 år. Vem skulle kunna garantera det kan man undra.

Ett annat slags fel som väckte ett visst uppseende för några år sedan var när dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz hävdade att det sitter oskyldigt dömda i fängelse.  För en statistiker är detta ingen sensation utan snarare en självklarhet. Precis som att det finns skyldiga som går fria.

För att bli fälld krävs det bevisning som håller bortom rimligt tvivel. Samma slags förhållande förekommer i samband med statistiska test. Om man vill avgöra om en ny behandlingsmetod är bättre än den vedertagna kan man göra ett experiment vid vilket man behandlar en grupp på traditionellt vis och en annan med den nya metoden. Hur noga allt än har planerats så kan man inte utesluta att det av en ren slump råkar bli så att den nya metoden ger ett bättre resultat trots att metoderna är likvärdiga, vilket leder till den felaktiga slutsatsen att den nya metoden är bättre. Trots att den inte är det. Testet ger ett så kallat falskt positivt utslag. Ja, det kan till och med vara så att en ny metod som faktiskt är bättre av en ren slump ger ett sämre resultat än den
etablerade.

Nu är för all del en dom inte ett slumpexperiment, men slutsatsen, fällande eller frikännande, baseras likafullt på de bevis som presenteras. Bevisvärderingen måste med nödvändighet innehålla subjektiva komponenter, det är ju människor som tolkar och värderar. Och då kan man inte utesluta att det vid något enstaka tillfälle blir fel, hur noga man än värderar och analyserar. Det finns aldrig några hundraprocentiga garantier för ett korrekt beslut.

Det är bara att konstatera att vi lever i ett samhälle som styrs av människor. Och så länge vi inte är felfria så blir det med nödvändighet fel ibland. Inte ens robotar är felfria eftersom de har programmerats av människor. Allt de kan och gör bygger således i förlängningen på vad en människa har lärt dem att göra. Det finns ingenting som är fullkomligt, så enkelt är det. Och så komplicerat. Givetvis är det så att när det inträffar något som inte får inträffa så kan det leda till nya insikter och bättre rutiner, så att de små sannolikheterna blir mindre. Men de kommer alltid att finns kvar. Det finns därmed alltid hopp om förbättringar men någon nollvision kan aldrig uppfyllas.

Vi får trösta oss med att även solen har fläckar.