Fadime Sahindal, dödad i ett sĂ„ kallat hedersmord 2002 i UppsalaÂ, har blivit föremĂ„l för en konstÂdebatt pĂ„ UNT:s kultursida. Författaren Magnus Ringgren, har utifrĂ„n ett missförstĂ„nd i sakÂfrĂ„gan, protesterat mot att Uppsalas VĂ€nsterÂparti skulle ha föreslagit en Fadimestaty i staden.
Men Ringgren vÀcker en principiellt intressant frÄga. Vilket vÀrde har monument pÄ offentliga platser för vÄrt kollektiva minne? PÄ sikt spelar de inte nÄgon större roll, menar Ringgren. Hemmablindheten skymmer snart det mesta. En annan frÄga Àr om inte bristen pÄ estetisk kvalitet, som blir följden av politiska kompromisser och allmÀnhetens pÄtryckningar, mer skadar Àn frÀmjar det egentliga syftet.
Men Ă€ndĂ„: varför gĂ„r det inte att placera en enkel skulptur av mĂ€nniskan Fadime Sahindal nĂ„gonÂstans i Uppsala? Jag vill mena att ett sĂ„dant beslut mĂ„ste bygga pĂ„ en djupare reflexion över skillnaden mellan realism och sanning. Verkligheten, sĂ„ som man tror sig fĂ„nga den i ett traditionellt portrĂ€tt, har sĂ€llan sĂ„ mycket med sanning att göra.
Om ett monument ska ha nÄgon mening utöver sin egen skönhet krÀvs att det tillÄts gestalta mer Àn vad det Äterger. Ett par utmÀrkta exempel pÄ lyckade minnesskulpturer Àr Kirsten Ortweds monument över Raoul Wallenberg pÄ Nybroplan i Stockholm, 2001, och Peter Eisenmans Förintelsemonumentet i Berlin, 2005.
Eisenmans verk bestĂ„r av betongblock som bildar trĂ„nga gator dĂ€r besökarna kan ta sig fram. Kirsten Ortweds skulpturgrupp Ă€r sammansatt av ett antal lĂ„gt krypandeÂ, eller svĂ€vande, bronsfigurer som Ă€r avgjutningar av till synes rĂ„a lerblock.
De bÄda exemplen visar att det Àr gestaltningen bortom det ytligt realistiska som skapar mening. Det handlar om att formen inte Àr retoriskt fÀrdigformulerad utan i stÀllet lever i kraft av tolkningsprocessen mellan verk och betraktare.
Visst gÄr det att bygga betydelsebÀrande monument i offentlig miljö, men dÄ krÀvs en rejÀl dos eftertanke frÄn bestÀllarens sida.