Du berättar väl inte, lilla vän?
KULTURDEBATT. Uppsalaförfattaren Ola Larsmo blandar ihop politik och litteratur, skriver Håkan Lindgren som ett inlägg i den pågående manifestdebatten.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alltför sällan får man läsa artiklar som diskuterar litteraturens grundfrågor med den sortens existentiella allvar; ändå skulle jag vilja invända ett par saker. Felet (bortsett, kanske, från en viss övertro på litteraturens makt över samhället) är att Larsmo blandar ihop författarnas berättande med 1900-talets politiska "berättelser". Låt oss för resonemangets skull anta att både författaren och politikern vill nå in till ett gemensamt inre rum hos sina åhörare, men de gör det i så fall utifrån helt skilda syften. Därför kommer de att hitta helt olika inre rum. Det rum författaren söker kan inte användas för att få folk att marschera. Det är politikern som trevar efter den gemensamma nerv som får folk att gå i takt, eller åtminstone släpa sig till vallokalerna.
Tomas Tranströmer är en författare som hittat in till ett inre rum hos många läsare. Innebär det att jag borde vara rädd för en armé av tranströmerläsare? Jag är mer oroad över politiker som testar om de kan vinna röster på att håna författare och intellektuella för att de avlägsnat sig från "verklighetens folk". Populismen är den nya gemensamma känsloströmning vi bör hålla ett kritiskt öga på.
Berättandet kan missbrukas? Ja, men visa mig något, inom eller utanför litteraturen, som inte kan missbrukas i totalitär riktning. Den sortens garantier finns inte. Även vår vaksamhet mot alltför entydiga berättelser kan missbrukas. Då leder också den till ett obehagligt renhetstänkande - istället för att kritisera den som missbrukar berättandet börjar vi bestraffa berättandet för att det överhuvudtaget låter sig missbrukas. Det är vanligt att reagera så, men inte särskilt smart. För min del är jag trött på idén om litteraturen som politikens korrektiv: litteratur som grus i någon annans maskineri, som glasbitarna i den frysta kyckling politikerna försöker sälja.
Det finns många sätt att argumentera för litteraturens nyttighet, och det är lätt att få nog av dem alla. Det betyder inte att litteraturen är som bäst när den är onyttig, men jag misstänker att litteraturen är paradoxal på det sättet att den gör mest nytta när den är minst medveten om sin nyttighet. Den som vill tjäna samhället med en eller annan sorts nyttig litteratur ställs förr eller senare inför den paradoxen.
Drar vi Larsmos resonemang till dess spets ser vi den äldre, välvillige författaren som står bakom ryggen på sin yngre kollega och lägger handen i nacken på honom varje gång han skriver en fullständig mening: "Du berättar väl inte, lilla vän?" Motreaktionen är inte svår att föreställa sig.