1965 publicerade DN en dikt av Göran Sonnevi: Om kriget i Vietnam – en dialog mellan tv-bilder från kriget och den fallande snön i ett Lund, där grannen balsamerar döda och är nattvårdare på ett mentalsjukhus:
”De döda är siffror, som vilar, virvlar / som kristaller, i vinden över fälten. Hittills / beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM. / Här dör knappast någon / av annat än personliga skäl. Den svenska / ekonomin dödar numera / inte många, i varje fall / inte här i landet.”
Den dikten utlöste den svenska Vietnamdebatten, som kom att förändra en proamerikansk hållning till en USA-kritisk allmän opinion. Frågan är, om man vågar hoppas på ett liknande resultat av den storm som nu släppts loss till följd av Günther Grass’ dikt Was gesagt werden muss – vad som måste sägas. I den angriper han Israel för dess politik med ”den påstådda rätten till första slaget / som kan förinta det iranska folket – kuvat av en pratmakare / och förlett till arrangerat jubel – för att man i deras maktsfär / förmodas bygga en atombomb. / Varför förbjuder jag ändå mig själv / att nämna vid namn detta andra land / i vilket det i åratal, om än hemligt / funnits en växande kärnvapenpotential / men bortom kontroll, emedan prövning / ej tillgänglig är”
Som dikt betraktad har den sina brister, påpekat av bland andra Wolf Biermann utan att ta avstånd från innehållet. Fast när jag hör den läsas på Youtube, växer den i värde. Där hör jag en rytm, som jag inte själv upptäckt, en brist jag delar med den litteraturkritiske nestorn Marcel Reich-Ranicki. Han dömer ut dikten helt till både innehåll och form. Enligt honom har Grass skrivit sin dikt, därför att han vet, att angriper man judar, så blir det stor skandal och jättestor uppmärksamhet.
Nu är det ju faktiskt inte sant, att Grass angriper judar. Han angriper israelisk politik och västs hyckleri – att den ser mellan fingrarna i fråga om Israels kärnvapen. Och han frågar sig själv, varför han tigit så länge, alltför länge. Skälet är hans härkomst, ”för alltid förknippad med outplånlig skam”. Därför har också han underkastat sig det allmänna förtigandet av sakernas tillstånd, därför att han känt, att bryter han tystnaden kan han se fram mot den vanliga domen: Antisemitism.
Han har fått rätt. Det gick inte många timmar, innan Grass anklagades för att vara antisemit. Han var ju med i SS som 17-åring – bevis nog, eller hur?
Det som fick Grass att bryta tystnaden – ”åldrad och med mitt sista bläck” – tycks ha varit, att Tyskland säljer ännu en u-båt till Israel och därmed gör sig medskyldigt till ett eventuellt israeliskt anfall på Iran, ”ett hot mot den redan sköra världsfreden”.
Kanske krävs det ett Nobelpris för att ha råd att bryta tystnaden? För att ha den moraliska nerv som vågar utmana den allmänna opinion som föredrar att inte veta framför att brottas med en obekväm sanning?
Här i Sverige väntar vi ännu på att våra politiker ska våga dra några praktiska slutsatser av sin kritiska hållning mot Israels politik mot palestinierna. Kanske behöver de paradoxalt nog en poetisk knuff för att göra vackra ord till handling?