I samband med kyrkovalet brukar medier uppmärksamma kyrkomedlemmarnas svaga intresse och engagemang. Trots att 67,5 procent av befolkningen fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan (statistik från Svenska kyrkan 2012) går endast omkring 15 procent till valurnorna för att rösta fram vilka som ska ha ansvar i kyrkoförsamlingarna på olika nivåer.
Den helt överväldigande majoriteten som tillhör Svenska kyrkan är passiva medlemmar. Trots att denna majoritet sällan besöker gudstjänsterna menar de i olika angelägenhetsgrad att kyrkan har en roll i samhället. Det är bra att den finns om man skulle behöva den, resonerar många. Det kan vara vid livets stora skeden, dop, bröllop, begravning eller vid katastrofer. Intresset för musiken i kyrkan, kulturevenemang och det stora kyrkliga kulturarvet med sina konstföremål brukar också nämnas som skäl att stödja.
Dagens kyrkoval härstammar från år 1931 då församlingarnas lokala kyrkostämmor togs bort och i stället fick vi fullmäktige efter kommunal modell och kort därefter introducerades partilistor i kyrkoval. Efter att kyrka och stat skildes år 2000 har de politiska partierna ersatts med nomineringsgrupper som ställer upp i kyrkoval.
Vid de första direkta valen till beslutande organ i Svenska kyrkan år 1931 deltog något över 20 procent av de röstberättigade. Högsta valdeltagandet någonsin var vid kyrkovalet 1934 med 24 procent. Under de senaste femton åren har siffran legat omkring 12-15 procent.
Situationen i våra grannländer är ungefär densamma. I Norge är deltagandet något lägre vilket förklaras med att kommunerna ansvarar för församlingarnas ekonomi.
Att deltagandet i kyrkoval är så lågt betyder dock inte att allt var bättre förr. Ibland beskrivs i medierna de låga siffrorna i termer av ”ras”, att det alltså förutsätts att tidigare kyrkoval samlat många fler.
Hur såg det då ut längre tillbaka i tiden? En forskare som har försökt gå ända tillbaka till medeltiden är historikern och teologen Graeme Smith vid universitetet i Cardiff i Wales. Det fanns visserligen inga kyrkoval på medeltiden som kan jämföras med dagens, men det kyrkliga engagemanget bland dem som tog ansvar och var aktiva kan jämföras med den siffra på omkring 15 procent som brukar rösta i kyrkoval.
Graeme Smiths bok A short History of Secularism avser primärt England, men han har i sin undersökning funnit ungefär samma siffror i andra europeiska länder. Även om Sverige inte ingår i hans forskning tror jag liknande resultat skulle kunna redovisas här.
Smith menar att ansvarstagandet för kyrkan och gudstjänstdeltagandet under medeltiden inte var högre än vad det är i vår tid, och han betecknar denna nivå som ”normal” i ett längre kyrkohistoriskt perspektiv. Det är mera ärligt att anta att människor i religiöst hänseende är desamma historien igenom.
Trots ett lågt deltagande i kyrkovalen menar Graeme Smith att sekulariseringen i Europa inte är slutet på kristendomen, inte heller ett tecken på gudlöshet i väst. Snarare bör vi se sekularisering som ett nytt uttryck hos den kristna religionen. Vilken form tar sig då denna nya kristendom? Smith menar att sekularisering är kristen moral och etik som skalats av från kyrkans dogmer. Det finns en större vilja till en tro än att delta i kyrkans organisation och gudstjänster. ”People are believing without belonging.”
Det handlar om en känsla att vilja göra det som är rätt och gott både för egen del och gentemot medmänniskor oberoende av kyrkans teologiska läror. Denna naturliga vilja att moraliskt göra gott kopplas ihop och understöds med tanken på Gud.
Smith sammanfattar sin tes med att sekularisering i västerlandet är en ny manifestation av kristendom. Smith slutsats är att kristendomens nedgång inte är något dramatiskt utan fast mera en återgång till ett normalt förhållande. Dagens kyrkosiffror liknar medeltidens.
Jag tror att Smith har rätt i sin undersökning och analys. Sekulariseringen har betytt ett mentalt skifte. Det moderna samhället bygger på rationell förståelse. Ändå har denna utveckling inte utrotat religionen. Tron på Gud visar sig vara bestående.
Gunnar Granberg
Teol. dr, författare