År 2000 slog FN fast att global fattigdom och hunger skulle halveras innan 2015. Stödet blev kraftfullt: detta skulle vara de två viktigaste globala millenniemålen.
Beträffande fattigdom kan målet nås 2015, enligt nya rapporter från FN. Skälet är att folkrika länder som Kina, Indien och Brasilien själva har fått till stånd bredare utvecklingsprocesser. Antalet hungriga i världen har emellertid ökat med 25 procent mellan 1990 och 2012. Hur är det möjligt?
Den globala krisen 2008, som bland annat orsakades av finansiella problem, energibrist och klimatförändringar, ledde till stigande globala livsmedelspriser. Men det kan ändå inte anses vara huvudskälen till ökande hunger globalt.
I stället kan denna fråga förstås bättre i ljuset av utvecklingen de senaste decennierna. Och den kontinent som har drabbats hårdast är Afrika.
Efter avkoloniseringen på början av 1960-talet utvecklades Afrika positivt och var självförsörjande med mat fram till slutet av decenniet. Sedan dess har både matimporten och hungern ökat kraftigt, trots stora lån- och bistånd till kontinenten.
Biståndsländerna utnyttjade biståndsbehovet för att på hemmaplan mildra konsekvenserna av den globala ekonomiska stagnationen på 1970-talet.
Det kunde till exempel ske genom bundet bistånd i form av båtar för transport och fiske från Norge eller till utrustning och maskiner till pappersfabriker och industriell verksamhet från Sverige till Afrika.
Med andra ord: biståndet blev en viktig marknad för våra industrier. På afrikansk sida var det brist på teknisk kapacitet för att hantera dessa projekt på ett hållbart sätt, och man saknade exportinkomster för att finansiera import av reservdelar och råvaror för att hålla dem i gång.
Fokuset på industrin drog bort biståndet från jordbruk och småbönder. Denna utveckling fortsatte på 1980-talet då de rika industriländerna med stöd av Världsbanken och IMF drev igenom en strukturanpassningsstrategi för Afrika. Marknaden, och inte staten, blev motor för samhällsutvecklingen.
När subventionerna inom jordbruket i Afrika togs bort, minskade tryggheten för småbönderna, merparten kvinnor, eftersom de globala marknadssvängningarna påverkade priserna.
Liberaliseringen av afrikanskt jordbruk som västvärlden och biståndsgivare krävde, gick stick i stäv med de produktions- och trygghetsavtal som till exempel bondeorganisationer och stater i norden tillämpar, och som initierades redan på 1930-talet.
Men de afrikanska staterna hade inga alternativ - annars skulle biståndet dras tillbaka. I Afrika blev resultaten sjunkande jordbruksproduktion, ökad matimport och växande skulder. Industrialiseringen kom också av sig.
Med svag industriell historia kunde man inte hävda sig i den globala konkurrensen. Och Afrikas jordbruk har än i dag inte återhämtat sig.
Ett tiotal av Afrikas 55 länder uppvisar dock en stark ekonomisk tillväxt efter millennieskiftet.
Men detta till trots har fattigdomen och hungern bara ändrats marginellt. Ett av skälen är att resultaten av den ekonomiska tillväxten, som fokuserar på olja, energi, mineraler och andra råvaror, turism och it, i huvudsak tillfaller ländernas eliter och externa investerare.
Den politiska osäkerhet som råder i Afrika medför att dessa investerare kräver kortsiktig avkastning på sitt kapital.
Något som hindrar en långsiktig strukturförändring av de afrikanska ekonomierna.
Under senare år har också externa storskaliga investeringar i afrikansk jordbruksmark ökat. Fokuset är på produktion av mat och biobränsle för export till exempelvis EU. Afrikanska småbönder, som producerar 90 procent av kontinentens mat, förlorar sina viktigaste resurser: mark och vatten. Afrika har än så länge ingen motstrategi som säkerställer att fördelarna med den ekonomiska tillväxten tillfaller Afrikas egen befolkning.
Mönstret från koloniseringen och 1970- och 1980 talet upprepar sig. Afrika anpassar sig fortfarande till andra kontinenters behov.
Och detta trots att den politiska ramen inte längre är kolonial, utan huvudsakligen demokratisk.
Måste Afrika anpassa sig? Eller kan demokratiseringen så småningom sätta press inifrån på regionens ledare att prioritera fattigdom, hunger och utveckling på ett annat sätt.
Kjell Havnevik
Professor och forskningsledare, Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala