Femtio nyanser av makt

”Fifty shades of Grey” har hyllats för att riktar sig till kvinnor. Men den tillåter bara den typ av åtrå som ryms inom rådande begärsekonomi, skriver Sara Abdollahi i ett debattinlägg.

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2015-02-19 11:42
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sällan har så mycket raseri – och förtjusning – riktats mot ett verk på samma sätt som mot ”Fifty Shades of Grey”. En del förtjusta röster har menat att ”Fifty Shades of Grey” riktar sig specifikt till kvinnor och därför är värdefull, andra hävdar att storyn får så mycket skäll just för att den riktar sig till en kvinnlig publik. Dessa kritiker utgår i från att om den tilltänkta målgruppen hade varit män så hade kritikerkören inte reagerat på samma sätt. Detta för att samhällsnormen tillskriver mäns och kvinnors kåthet olika värde.

Jag kan hålla med om att kvinnors lust, sexualitet och njutning ställs mot mäns, att den lust som kvinnor kan känna i kroppen inte värderas särskilt högt i sig självt, och att den blir omtalad och betydelsefull först då mannen kan få ut något av kvinnan. Och just därför är det svårt att göra anspråk på att storyn i ”Fifty Shades of Grey” är till för alla kvinnor.

Jag har ett par frågor till kritiker och debattörer av den sort jag nämner ovan: kan vi inte tända på något vi vet kan vara skadligt? När något säljer som smör, betyder det enbart att det är vad folket vill ha, eller kan det också betyda att folket tar vad de tror de kan få? Tror ni inte omvärlden kan speglas i populärkulturen?

Vad begär du, vad begär jag och varför begär vi något eller någon? Jag vet inte exakt. Det som kan konstateras är att en berättelses genomslagskraft bygger på vad som tillåts av den så kallade begärsekonomin.

Utan att moralisera över vad andra tänder på och inte, kan vi konstatera att vi inte riktigt vet vad som är möjligt att begära bortom ett samhälle som styrs av denna typ av ekonomi, där begäret är vad som skapar vårt behov. Den som styr och kontrollerar vem som får vara snuskig, hur vi får vara snuskiga och vilka sociala former som är acceptabla för till exempel kvinnor.

Med det i åtanke blir gestaltningen av BDSM i ”Fifty Shades of Grey” endast en kopia av de former av begär som är tillåtna inom ramen för den rådande begärsekonomin: kvinnans kropp offras och underkastas den vita ekonomiska mannen – som den här gången råkar heta Christian Grey. Något som borde vara en ömsesidig överenskommelse mellan två vuxna människor, blir i stället ett plåster som Christian Greys använder för sina egna sår. Känner vi inte igen detta mönster där kvinnor förväntas gå in och styra upp den sårade mannens känslor, även när ansvaret inte ligger hos henne? Genom att bekräfta detta mönster, att inte se kvinnors känslor som viktiga, att centrera allt kring mannens känslor, tillåts BDSM i denna story vara gränsöverskridande – på bekostnad av kvinnan.

Okej, många kvinnor tänder på denna typ av berättelse, men det finns det också en hel värld som tjänar på att mannens dominans och kvinnans underläge reproduceras i populärkulturen. Den styrande maktens makt skulle sättas ur spel om alltför många historier om överordnade kvinnor gavs utrymme; hur skulle den då kunna fortleva i all sin överordning? Kanske skulle kvinnan i sin överordning inte till slut gifta sig med mannen utan vara samma typ av kvinna som Vanessa Ives i den viktorianska skräckisen ”Penny Dreadful” – en besatt gothdrottning som utan hämningar vältrar sig i män och sex. Eller La Vellini i filmen “Une vieille maîtresse” – en kvinna som tillåts vara både hatad och älskad, vara både älskarinnan och bli älskad, och som framförallt gestaltas som mer än bara till för mannens njutning.

Kvinnor som blir kåta av ”Fifty Shades of Grey” är mitt minsta problem. Det som stör är hur mycket njutning vi missar när vi gång på gång lär oss att individens njutning står över vår gemensamma möjlighet till njutning. Och att den som tillåts på allvar vara individ i vår tid är den vita ekonomiska mannen – han som kontrollerar begärsekonomin.