Jag blev nyligen Uppsalabo igen efter några år som student i samma stad. För så mycket har jag förstått att det inte går att kombinera att vara både student och Uppsalabo. Själv har jag inte märkt av något identitetsbyte under denna period, men andra har tydligen gjort det. Till exempel Tove Larsmo, som jag uppriktigt vill tacka för att du skrev ned din syn på Uppsalas studentliv. Jag hoppas att det du skrev blir startskottet på ett öppenhjärtigt och vänskapligt samtal.
Texten är viktig. Framförallt eftersom den presenterar en syn som jag tror att många Uppsalabor delar, och antagligen också många studenter: synen på Uppsalabor och studenter som två oförenliga grupptillhörigheter.
Och kanske finns det – även om jag anser att det är en förenklad bild – en skillnad mellan studenter och Uppsalabor.
Kanske är studenter att betrakta som en homogen grupp – trots att jag suttit i många föreläsningssalar med absolutister och pensionärer och 40-åriga trebarnsmödrar. Kanske var jag ett ok för min hemstad under mina studieår, även om jag själv upplever mina tonår som besvärligare för omgivningen och konstaterar att jag trots att jag har lämnat studieåren bakom mig gärna dricker vin lite för ofta och lyssnar på rätt så hög musik.
Kanske är det så att klyftan som har uppstått mellan studenter och Uppsalabor, reell eller inte, omedvetet vidgas av nationerna? Nationerna vill så gärna ses som en självklar del av Uppsalas stadsbild, men kanske skjuter de sig själva i foten i sin iver att överbrygga klyftan.
I diskussionen framhålls att de är så mycket mer än billig öl; att de är kulturbärare, att de största poeterna inspirerats där, att de har körer, teatrar, studentbostäder och att de delar ut stipendier. På nationen jag tillhör är personer utan nationskort (alltså icke-studenter) välkomna 47 av veckans 67 timmar av verksamhet.
Men kanske uppfattar Uppsalaborna det inte alls som en inbjudan? Utan i stället som ett sätt för studenterna att visa att de har något övriga Uppsalabor inte har. Kanske tycker man att studenterna sitter på sina höga hästar och skryter. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att Tove Larsmo, och säkerligen många med henne, anser att det finns en skillnad mellan olika grupper av Uppsalabor. Skillnader är alltid lätta att hitta och olikheter är för det mesta en frisk fläkt, men i det här fallet undrar jag om inte Uppsala skulle tjäna på att vi i stället framhävde likheterna?