Jag läste i slutet av december en liten notis i UNT där det stod att få böcker har blivit översätta från finska till svenska sedan 2005, ungefär sjuttio alltså varav drygt hälften är skönlitterära verk.
Litteratur i Finland har haft ett florerande liv på finska och svenska i ett och ett halvt sekel. Sedan ungefär 1850 har den finländska litteraturen utvecklats i modern riktning på både svenska som var bildningsspråket dåförtiden och finska efter att fennomanerna började främja finska som kulturspråk. Språkmajoriteten ville ju kunna använda sitt modersmål i bildat syfte.
Finland är inte vilket grannland som helst. Före 1809 utgjorde Finland en integrerad del av Sverige i flera hundra år och var därför ingen fjärran koloni.
Uppsala kommun har gjort vad har beskrivits som en ”stor satsning på Finland” sedan oktober 2011 vad gäller finsk kultur. Men det gäller ofta en viss sorts finsk kultur: sverigefinnarnas. Detta har givetvis direkt anknytning till att finska språket sedan 2010 har blivit ett officiellt minoritetsspråk här i Sverige. Medel finns för ett stödja vad som egentligen är en svensk angelägenhet, det vill säga att först nu på det tjugoförsta seklet börja satsa på Sveriges minoritetsspråk.
Och Finland självt då och dess litteratur? Visst har man inbjudit Jyrki Kiiskinen, Hannu Nikander och Tornedalsfinskan (från finska sidan av älven) Rosa Liksom som kom nyligen till Uppsala. Men åtminstone Liksoms föredrag hölls på finska. Enbart sverigefinnar kan förstå sådana föredrag. Man borde främja den finska litteraturen med tanke på den svenskspråkiga majoriteten. Allt som allt är detta knappast den förlovade stora satsningen på att sprida finsk litteratur till en svensk publik.
När finskspråkiga författare bjuds in till Uppsala krävs en viss förberedelse. Intresset för finsk litteratur måsta alstras på förhand. Först måste fler verk finnas i svensk översättning – i antologier och som monografier. En liten utställning på Uppsala stadsbibliotek skulle vara välkommen. Mer finska böcker i svensk översättning skulle även kunna finnas tillgängliga i bokhandeln.
Men först måste de översättas. De flesta översättare av finskspråkig litteratur till svenska är förresten finlandssvenskar, och inte nödvändigtvis svenskar som har vuxit upp i den rikssvenska kulturen. En förändring borde ske också där så småningom. Men man kan inte utbilda översättare över en natt.
Om en betydande finskspråkig författare inte kan tillräckligt med svenska för att uttrycka sig elegant och precist måste man inhyra en kompetent tolk eller hålla fördraget eller uppläsningen på engelska. Det finns ju folk bosatta i Sverige med teaterutbildning som österbottniskan Stina Ekblad som kan läsa upp dikter i översättning. Men en författare måste kunna kommunicera ledigt med publiken då den beskriver sig själv och sin bakgrund.
När man bjuder in finskspråkiga författare till Uppsala borde man verkligen satsa stort och bjuda in fem-sex diktare och prosaförfattare samtidigt så att de blir en minifestival, inte bara enstaka finska författare då och då. Även en blandning av finska och finlandssvenska författare skulle väcka intresset för båda språkgruppernas litteratur.
Är Uppsala kommun beredd att stödja ett sådant initiativ även om det gäller författare som bor i Finland och inte tillhör sverigefinnarna?