När det kommer till konst och kultur tar politikerna gärna fram den breda penseln. Partiernas kulturpolitiska manifest är lovsånger till kulturen. Den beskrivs som en ”språngbräda” för vår kreativitet och våra sinnen. Även FN sjunger med i kören i en ny rapport: En fri konst är central för demokratin och för vår förståelse av att vara människa. Allt detta är bra och viktigt. Problemet uppstår i glappet mellan den ljusa bild som målas upp av konstens betydelse och den verklighet som många av oss konstnärer möter.
61 procent av konstnärerna i Uppsala län har en taxerad månadsinkomst på mindre än 13 300 kronor, visar en ny undersökning från Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF). Det kan jämföras med att den genomsnittliga månadsinkomsten som är 22 604 kronor i Uppsala län, enligt SCB. Av länets konstnärer, som ofta har långa akademiska utbildningar bakom sig, tjänar bara 14 procent mer än 25 000 kronor. Konstnärsenkäten visar också att nästan sex av tio konstnärer i Uppsala län arbetar med annat än konsten för att kunna försörja sig. Det är ett slöseri med länets kreativa och konstnärliga resurser.
Staten bör bidra till att skapa bättre förutsättningar för Sveriges konstnärer. Genom www.kulturvalet.se verkar vi för att regeringen ska investera minst en procent av statsbudgeten i kultur, vilket skulle frigöra ökade resurser till regionala satsningar på bild- och formkonsten. Men utvecklingen är oroväckande för Uppsala län som konstregion och det finns en hel del som landstings- och kommunpolitikerna själva kan göra.
Vill man att konstnärer ska bo och verka i länet behövs en strategisk handlingsplan som tar ett helhetsgrepp på bild- och formkonsten. Hur kan den konstnärliga kompetensen användas i samhälleliga utvecklings- och planeringsprocesser? Hur ska ateljéstödet, som nu utreds, utformas för att bli så effektivt som möjligt? Vad kan göras för att fler utställningsarrangörer i länet ska kunna följa MU-avtalet fullt ut, det avtal som ska ge konstnärer betalt både för att visa sin konst och för den arbetstid hen investerar i en utställning? Ett annat område är den offentliga konsten som bidrar till intressanta och attraktiva gemensamma miljöer och som även når medborgare som inte aktivt söker sig till utställningar. Trots att kvalitén i de offentliga rummen har stor betydelse för att locka nya invånare och turister, är arbetet med den offentliga konsten fortfarande eftersatt på många ställen.
Det är glädjande att flera politiker nu har valt att gå in i kulturdebatten som har väckts i UNT inför valet. Tydligt är att det finns ett blocköverskridande och starkt stöd för satsningar på konst och kultur, och en vilja att stärka det fria professionella kulturlivet. Idén att skapa ett centralt beläget konstmuseum är en god tanke, det skulle ha förutsättningar att bli kostnadseffektivt, tillgängligt och spännande. Och varför inte ta inspiration både från det dynamiska och levande Kulturhuset i Stockholm och det framgångsrika Nordiska Akvarellmuseet? Enligt forskare vid Handelshögskolan på Göteborgs Universitet har de offentliga satsningarna på Akvarellmuseet genererat ett 20 gånger större samhällsekonomiskt värde tillbaka.
Men en central fråga kvarstår att besvara för Uppsala läns kommun- och regionpolitiker inför valet. Ska partiernas breda penseldrag även bli samtida konst behövs mer färg i burken. Vilka konkreta förslag har de för att skapa förutsättningar för ett livskraftigt och vitalt konstliv och erbjuda anständiga arbetsvillkor för konstnärer?