I en stad någonstans i Europa står jag och småpratar över disken i en liten butik. Innehavaren berättar om de 1,3 miljarder arga muslimer som kommer att döda oss om inte Lars Vilks slutar att rita. Muslimerna trivs bäst i diktaturer och har inte här att göra, säger han. Handelsmannen som är vänlig mot människor, men inte mot demoner, är uppriktigt rädd.
Utanför, på gågatan, sitter en romsk herre på sin pall och spelar dragspel. Han håller handen mot hjärtat, pekar på min familj och visar att han är ledsen. I morgon Rumänien. Inte bra. Tre bambini, ler han trött. Han saknar flera tänder och nej, det är inte bra i Rumänien. Där förpassas romer till metallskjul invid giftiga avfallsanläggningar.
I EU:s ordförandeland Ungern vill partiet Jobbik sätta romer i ”permanenta bevakade interneringsläger”. Jobbik tillhör den breda europeiska rörelse som är populistisk på ett ideologiskt sätt. I den populistiska berättelsen projiceras allt dåligt på eliten, det internationella, judarna, romerna, muslimerna och alla ”de andra”. Kvar står ett gott folk som tappert bekämpar fiender och förrädare på sin väg mot ett tryggt Utopia.
Jag får en impuls att ringa Farmor och fråga om det var så här också en tid efter hennes sekelskifte. Gick hon hem från handlaren med en känsla av förfrämligande? Hade han varnat för judarna och hade hon och han en stund delat rädslan att förlora det goda Europa fast de identifierat helt skilda hot? Men hon lever inte längre och jag kan inte fråga.
Hemkommen slår jag i stället på datorn och betraktar en intervju med Kent Ekeroth, inspelad i december av en tysk politiskt inkorrekt kanal. Sverigedemokraternas utrikespolitiske talesman deltar i något så paradoxalt som en nationalistisk international förlagd till Israel. Han är nöjd med samarbetet med personer som Filip Dewinter från flamländska Vlaams Belang. Dewinter är känd för att ha hedrat minnet av sin nations SS-kollaboratörer. Samtidigt hyllar han och hans vänner Israel som förtruppen i ”kriget mot islam”.
Deras idoliserade bild av landet är till förvillelse lik vänsterns och islamismens karikatyr av de israeliska judarna som en kolonial utpost, men olik det multikulturella israeliska samhälle där människor oroar sig för en radikal populism som växer sig starkare sida vid sida med den europeiska.
Populisternas förhållande till judar är onekligen komplicerat. Tommy Hansson, SD-kurirens chefredaktör, klagar på sin blogg över ”etablissemangsjudarna”. Både han och Ekeroth kräver mangrant stöd. ”De judiska grupperna” i Sverige är ”extremliberaler” och ”nyttiga idioter för muslimerna”. Är man illojal mot de nationella ”står man där utan vänner”, varnar Ekeroth judarna i Judisk Krönikas decembernummer.
Vlaams Belang, tyska Die Freiheit, österrikiska FPÖ, SD och de andra har samma grundvärderingar, säger Ekeroth till den tyske reportern. Ekeroth talar om humanism och demokrati. Men han säger också något förskräckligt. ”Vi behöver ett Europa fritt från islam”, är hans sätt att rättfärdiga en allians av nationalister inom det ”överstatliga” EU de alla vill avskaffa. Eller är det så förskräckligt? Jag tvekar. Det kanske inte är någon nyhet, ingenting att skriva om. Har jag inte sett något liknande förut? Jag tar fram en bok ur SD-högen. Folkhemspopulismen lyder titeln och författarna heter Markus Uvell och Erik Meier Carlsen. Där beskrivs SD och Dansk folkeparti som ett slags mittenpartier. Ett uttalande om att muslimska ungdomar är krigsmotståndare som måste tillintetgöras viftar Meier bort som en vulgaritet. Kan det vara så banalt?
Nej, jag får inte vänja mig. Ett islamfritt Europa betyder inte ”bara” att muslimerna måste överge sin tro. Så medeltida är inte SD och deras meningsfränder. Identiteten hänger kvar längre än till efter en tvångskonvertering. Sverige är svenskarnas land, skriver ju SD i sitt program. Svenskar är de som uppfattas som svenskar och som delar historia, språk, beteende och syn på de djur och växter som lever på svensk jord, sägs det. Zlatan Ibrahimovic rör sig och talar för konstigt för att vara svensk. Journalisten Mustafa Can, sekulär muslim med en far som läser sina dagliga böner, är potentiellt illvillig. Det berättade Ekeroth rakt ut när Can intervjade honom åt Judisk krönika.
För Nicolai Sennels, psykolog och kandidat för Dansk Folkeparti, har muslimernas genpool efter ”massiv inavel” under ”de senaste 1400 åren” troligen fått ”katastrofala skador”. Defekten leder bland annat till kriminalitet. Sennels, som alltså lyckats förvandla en stor grupp muslimer till en farlig ras, har föreläst vid SD:s ”islamiseringsseminarium”. Jimmie Åkesson visar stor uppskattning för Sennels, skriver Sydsvenskans Niklas Orrenius i boken Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.
Ett islamfritt Europa är ett Europa som på ett eller annat sätt rensats från dem som av andra uppfattas som muslimer. ”Folkets försvarare” vill ha det muslimrent (och ännu renare), ungefär som islamister vill ha det jude- och kristenrent. Så delar rörelserna också idéhistoria. Både den riktning som Cas Mudde redan i titeln på sin paneuropeiska studie benämner Populist Radical Right Parties in Europe och det muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Bannas islamism har rötter i nationalsocialismen. Det är därför de också kan kallas mittenpartier.
Som statsvetaren Mats Lindberg skrev i Nerikes Allehanda den 11 oktober är SD:s program ett nationalsocialistiskt program för vår tid och ett sådant befinner sig mitt på vänster-högerskalan, om det ens kan placeras där.
Det är bara att inse att min föreställning om att Europa klättrar på ett slags stege – uppåt, framåt – är en illusion. Men det tar emot. Var det så för Farmor också? Den 3 juli 1933, då hon just anlänt till Göteborgs hamn, svarar hon i brevform. Trots sorgsenheten över den vardagliga fientligheten i landet hon lämnat försöker hon se något positivt i ”den nya rörelsen”. Hon finner folkgemenskapens (folkhemmets) välfärd och samtidigt tror hon inte att rörelsen har ”något djupt samband med den verkliga folksjälen”.
Är det inte så vi tänker, många av oss som så gärna vill att just vårt lands ”nya” rörelse inte ska kunna vara något hot. Vårt folk är ju av naturen tolerant – och populisterna slår ju ändå vakt om folkhemmet?