Kampsånger.
För några år sedan såg jag en dokumentär om brats i Stockholm. En av överklassflickorna var upprörd över att vänstermänniskor gick ut på stan och demonstrerade i tid och otid. Hon sade något i stil med, ”jag skulle också kunna ställa mig och demonstrera om jag hade lust” vilket fick mig att spontant skratta till. Jag såg demonstrationsskylten framför mig och hörde slagorden skalla. ”Vi vill ha flera bilar! Vi vill ha dyrare middagar! Vi vill ha mer champagne!”.
Det där med kampmusik har också alltid varit ett problem för högern. Rykten gör gällande att det lyssnas på en hel del vänsterpolitiska sånger på de borgliga partiernas möten. Det beror väl i så fall på en kombination av att det finns gott om låtar späckade med vänstersympatier som är för bra för att låta bli att lyssna på och att det knappt finns några bra högerlåtar överhuvudtaget. Jag kan i alla fall inte komma på en enda.
Problemet är nog den klassiska sanningen ”det finns ingen dramaturgi i himlen” med vilket det menas att det inte går att skriva en bra berättelse om att allt är fint. Nu menar jag inte att rika personer är glada hela tiden, men om man driver en politik som går ut på att de som har mycket ska få behålla det mesta måste man rimligen försvara den ståndpunkten genom att hävda att det gör att de har det bättre. Vad är det annars för vits med alla som bor på gatan och har svårt att få ihop till mat fast de egentligen inte skulle behöva det?
Så när MUF:s officiella vallåt Sverige jobbar av Jacob Hemming låter som en parodi med Killinggänget och Moderaternas låt Flyter av Mange Schmidt, Wille Crafoord och Sofia Talvik får en att vrida sig av pinsamhet så får man tänka på att de jobbat i dubbel uppförsbacke. De är inte bara privilegierade människor som vill ha mer, deras jobb är dessutom att framställa Moderaternas styre som fantastiskt och då är vi där igen. Avsaknad av dramaturgi. Även om man kan tycka att de borde ha ansträngt sig lite mer för att hitta bättre rim än ”Klinga sitt plong” med ”tvingande tvång” så var det nog inte helt enkelt.
Mikael Wiehe har förmodligen för stor integritet för att skriva någon beställd partilåt. Men när han spelar i Uppsala i dag så är det knappast någon tvekan om vilket block han håller på. Ser man till de som har det sämst ställt i samhället finns det alltid både dramatik och mycket bränsle för en rutinerad vänsterartists eld, vilket inte minst märks på hans senaste album Ta det tillbaka! som är hans kanske argaste någonsin. I Wiehes värld är det bara döda fiskar och avdankade rappare som flyter.