Debatt: Kan man lita på Carolina?

Det är redan länge sedan. Jag stod med en liten bok i handen framför min morfars bokhylla. Morfar var död, men hans stora boksamling fanns kvar. Verket var en skrift av Gamal Abdel Nasser, det moderna Egyptens grundare och president, utgiven i Kairo, en översättning av en av Nassers skrifter med titeln Philosophie der Revolution. I boken fanns en handskriven dedikation från författaren till min morfar, Arvid Fredborg.

Jag minns att jag tittade på samlingen av dedikationsexemplar i hyllan. Där stod verk av andra historiska gestalter som min morfar var bekant med. Nobelpristagarna Milton Friedman och Friedrich von Hayek. En av Tysklands grundlagsfäder, socialdemokraten Carlo Schmid. Den japanske premiärministern Yoshida Shigeru. Ärkehertig Otto von Habsburg och många andra.

Jag tänkte att det hade varit roligt att äga några av dessa böcker med handskrivna dedikationer från författarna, som minne av min morfar men också som historiska dokument. Men jag tänkte också att det ändå var bättre att de donerades till universitetsbiblioteket i Uppsala, Carolina Rediviva. Där skulle de kunna hållas samlade. Där skulle de dessutom göras tillgängliga för forskare.

Så blev det. Böckerna donerades. Villkoren undertecknades av båda parter. Det blev 24 papperskassar, som transporterades till Uppsala. Carolina Rediviva tog tacksamt emot dem. Det var ju biblioteket självt som hade uttryckt intresse för böckerna när min morfars övriga dokument donerades. Året var 2002.

I dag är samlingen slagen i bitar. Varför? Den har sålts ut av biblioteket. I det fördolda. I strid med donationsvillkoren. Man kan tycka att det är en småsak. Och visst, det är det. Men i så fall är kulturinstitutionernas roll i Sverige också en småsak, liksom det förtroende vi kan ha för dem.

Låt oss börja från början. Arvid Fredborg var född 1915, korrespondent för Svenska Dagbladet i Berlin under kriget, författare till den antinazistiska bästsäljaren Bakom stålvallen från 1943 (nyutgåva 1995 med förord av Jan Myrdal), senare korrespondent i Bonn, grundare till tidskriften OBS! och senare utrikespolitisk konsult åt svenska och finska företag. När han avled 1996 hade han redan låtit deponera stora delar av sitt arkiv, som brev, dagböcker och annat, hos universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, och efter hans död donerades hela arkivet till biblioteket. Då biblioteket uttryckte särskilt intresse för samlingen med dedikationsexemplar donerades också dessa.

Donationsvillkoren innehöll inget märkligt. De fastställde helt enkelt att donationen skulle hållas samlad under namnet Arvid Fredborgs arkiv. Så långt verkade allt gott och väl, tills en bekant för några år sedan upptäckte att böckerna fanns till försäljning på Redins antikvariat ett stenkast från Carolina.

När en företrädare för släkten skrev till överbibliotekarie Ulf Göranson och bad om en förklaring svarade denne att biblioteket hade en självklar rätt att gallra ut dubbletter, alltså böcker som redan fanns i samlingarna. Nu var det intressanta med böckerna de personliga dedikationerna från författarna, knappast verken i sig, som ju redan kunde finnas på biblioteket.

Vi påpekade att av de böcker som bjöds ut på antikvariatet vid en genomgång mellan bokstäverna A till D i bibliotekets samtliga kataloger inte visat sig finnas en enda dubblett, liksom att även privata opublicerade rapporter fanns till försäljning.

Göranson valde först att inte svara på detta, men tvingades sedan medge att biblioteket gjort allvarliga misstag och lovade att biblioteket skulle ”göra sitt yttersta” för att återfinna de redan sålda och därför försvunna verken. Varför antikvariatshandlaren hade tillåtits leta igenom de tjugofyra papperskassarna med dedikationsexemplar gick inte att ta reda på.

De ännu osålda verken, alltså de som marknaden under de år de varit till försäljning inte hade visat intresse för, återlämnades också, och vi inväntade sedan besked om de exemplar som hade sålts och en redogörelse för vad som gjorts för att spåra upp dem.

Men månaderna gick, och till slut kom det ett besked om att antikvariatshandlaren och antikvariatshemsidan meddelat att det var omöjligt att spåra upp några köpare. Det gällde givetvis de böcker som köpts kontant över disk, det gällde enligt uppgift också dem som betalats med kreditkort, och det gällde till och med dem som hade sålts på faktura eller via internet, där antikvariatet måste föra bok över köparna.

Enligt biblioteket och antikvariatshandlaren gick det faktiskt inte heller att ta reda på till vilka priser verken hade sålts. Det gick inte ens att ta reda på vilka verk som hade sålts. Antikvariatet hade förvisso noggrant skrivit in i den elektroniska katalogen att det rörde sig om dedikationsexemplar till Arvid Fredborg – det var så de utannonserades på hemsidan www.antikvariat.net. Men av detta ska alltså inga spår finnas i någon katalog eller något system. Inga köpare, inga priser, inte ens några titlar. Ingenting.

Man får väl lita på antikvariatet och överbibliotekarien när de säger att det är omöjligt att få veta något om den del av donationen som har sålts ut. Biblioteket upprättade ingen förteckning innan man sålde ut den.

Man vill gärna tro att det rör sig om ett olycksfall, en engångshändelse där en donation råkade säljas ut i strid med de donationsvillkor som upprättats mellan donatorn och biblioteket. I så fall är det kanske en bagatell, om än troligen en källa till viss smärta hos donatorerna. Men oundvikligen inställer sig frågan om antikvariatshandlaren eller andra kan ha fått gå igenom också andra donationer och andra av bibliotekets samlingar för att leta efter verk med ett värde på marknaden.

Det har funnits andra fall, på andra kulturinstitutioner, där värdefulla donationer har sålts ut för att förbättra institutionens ekonomi. Man måste fråga sig vad en sådan osäkerhet, om den spreds, skulle betyda för förtroendet för kulturinstitutionernas roll som förvaltare och bevarare av arvet.

Carolina Rediviva är ett magnifikt bibliotek som vi med rätta är stolta över och visar våra besökare; det är länken mellan historien och framtiden. Men vi måste kunna lita på att det arv som har givits biblioteket förvaltas väl.
Förtroendet för en sådan kulturinstitution som Carolina är helt avgörande för en för kulturlivet så grundläggande företeelse som just gåvan: utan gåvor – konst, boksamlingar, dokument, men också pengar – dör kulturinstitutionerna. Vem ska donera när man inte kan lita på att donationerna inte efter några få år säljs ut? Och om man inte kan lita på att en kulturinstitution som Carolina Rediviva ska bevara det arvet, vem kan man då lita på?

Det var ett stycke historia jag höll i när jag höll i Nassers bok, och jag har många gånger tänkt på den det senaste året i ljuset av händelserna i Egypten. Var den är nu vet ingen. Inte överbibliotekarie Ulf Göranson. Inte heller antikvariatshandlaren. Och allra minst de som en gång ärvde den och skänkte den till universitetsbiblioteket.