"Karikatyrer som kränker"

DEBATT. Lars Vilks rondellhund föreställande profeten Muhammed har i debatten jämförts med karikatyrer av judar och Förintelsen. Journalisten Anna Ekström är förbryllad över att man inte bättre förmår skilja religion från rasbiologi och folkmord.

Kultur och Nöje2010-05-23 07:55
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lars Vilks undersökande verksamhet har kastat ett obarmhärtigt skarpt ljus över flera obskyra samtidsfenomen.
Bland dem märks den förbryllande svårigheten att separera så omaka begrepp som religion-rasbiologi och religion-folkmord.

År 2007, i början av rondellhundens historia, utmanade Ingmarie Froman i Svenska Dagbladet konstnären att rita en judesugga. Han svarade rappt med en kroknäst människogris. Anmärkningsvärt nog godtog beställaren teckningen utan att reagera på skillnaden mellan en sedan länge avliden religionsstiftare och en rasfysiologisk stereotyp.

Vilks intention är sannolikt inte judefientlig. Däremot hör motivet hemma i antisemitisk ikonografi. Den traditionen kan jämställas med verkligt islamofobiska alster som sprids på internet. En särskilt otäck bild visar en från topp till tå beslöjad kvinna, vars höggravida mage tecknats i form av en bomb med stubintråd. Sådana karikatyrer riktas mot utsatta personer, i detta fall kvinnor och ofödda barn. Genom att porträtteras som en homogen, oföränderlig och målmedveten massa, eller opersonlig kraft, berövas de sin individualitet och sin mänsklighet, en behandling som återfinns inom antisemitisk konspirationsteori.

I mars i år lyckades även Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg få ihop ekvationen rasteori och religion. Hon värderade Vilks rondellhund i förhållande till Lars Hillersbergs bilder av ”kapitalister med krokiga näsor”. Men Linderborg sträckte ut jämförelsen betydligt längre, ända till rasismens hittills bittraste slut. Teckningen ställdes emot Förintelseförnekaren David Irvings till vetenskap förklädda falsarier. De senare beskrevs som inlägg i en diskussion.

Den 19/5 skrev journalisten Peter Kadhammar i samma tidning att det är svårt att finna något som sårar andra minoriteter lika mycket som rondellhunden kränker ”muslimerna”. Så svårt verkar det ändå inte ha varit. Även för honom dök Förintelsen upp som en självklar association. Artikelförfattaren kallade ett av sina tänkta bildteman Sex och Auschwitz.
Både Linderborg och Kadhammar beskrev en konkurrenssituation mellan av dem definierade homogena kollektiv, det vill säga mellan muslimer respektive judar (för övrigt en generalisering som känns igen från islamofobiskt och antisemitiskt bildspråk). Särskilt kulturchefen var tydlig med att judarna gått segrande ur striden om den allmänna svenska opinionen.

Deras bedömning verkar delas av Mohannad Yousif, en av aktivisterna bakom den antiisraeliska demonstrationen i Malmö 2009. Som enda representant för svenska muslimer var han inbjuden till ett Vilksavsnitt av Svt Debatt. På frågan om huruvida Yousif ansåg det lika illa att skämta om Muhammed som om Förintelsen svarade han ”Exakt, om inte värre.”
Ståuppkomikern Magnus Betnér halkade in på samma spår med en artikel på Svt:s debattsida. Den iranska tävlingen i Förintelsekarikering placerades där i nivå med utställningen Ecce Homo. Själv bidrog han med tre namngivna streckfigurer: Muhammed, Jan Björklund och Anne Frank.

Som en sorts slut på historien kan man se ett verk av den danska konstnärsduon Surrend. I Berlin – av alla ställen – har Jan Egesborg och Pia Bertelsen satt upp affischer med överskriften ”Endlösung” (den slutgiltiga lösningen på ”judefrågan”). Under texten syns en karta av det som idag är Israel, Västbanken och Gaza. På bilden kallas hela området Ramallah. Enligt tidningen Die Welt underströk Jan Egesborg budskapet med uttalandet ”Det finns inget annat svar än att de israeliska judarna finner ett nytt hemland, kanske i USA, Tyskland eller Danmark.” Surrends tilltag fick ingen vidare uppmärksamhet utanför Tyskland. Lars Vilks lade dock upp affischen på sin blogg i syfte att illustrera vad som numera går an.

Konstverk som ”Endlösung” och skrifter som Irvings bör även de omfattas av yttrandefriheten. Men det tillåtna utesluter inte medvetenheten om skillnaden mellan ett idésystem och ett folkmord. Har man problem med den distinktionen, eller anser man det vara mera förkastligt att driva med en religiös auktoritet än med en flicka i ett dödsläger, närmar man sig något av materialet på Mohamed Omars hemsida för vidskeplighet och flerfärgad politisk extremism. Där upplyses det om att Förintelsen är en religion. Och där visas den sortens karikatyr som Kadhammar hade så svårt att tänka ut.